Fast egentligen inte. Eller jo lite. Men bara kanske. Eller nej, känslan är densamma som förut men ... Anyhow, det var länge sen nån i min familj trillade av pinn. Förra gången det skedde var det min gammelmormor som jag knappt heller hade träffat, i alla fall inte så mycket. Med henne fanns det dessutom en enorm språkbarriär. Trots att hela den sidan av släkten är så ursvenska som man bara kan bli. Svenska minoritetsspråk in action (älvdalska lr ngt). Begravning norrut i smällkalla vintern med typ -30 på natten, nu var väl iofs inte begravningen på natten men ändå... Såvärst stor var man nog inte heller, typ kanske 12år eller kanske yngre...

Denna gång är det ju min morfar. Oklart om/när/hur det blir begravning. Jag vet nada om någonting mer än att han trillat av pinn, och att det förmodligen gick fort. Men har inte träffat personen i fråga på typ 17år... När min morsas mans pappa dog fick den närmaste familjen, dvs hans barn och deras familjer (däribland, tyvärr jag) vara med på ett sk "sista farväl". Med öppen kista och hela den grejen innan själva begravningen. Det känns ju som att det kan bli något sådant igen. Då är frågan om man ska rubba sin mentala bild av honom från de 2-3 gånger jag minns att jag träffat honom. Eller om man ska skapa sig en ny(are bild)? Det är ju inte ens säkert att det blir något. Med tanke på att familjen knappast är speciellt sammanhållen, på något sätt och vis. Fast och andra sidan är det väl just begravningar som familjer kommer samman vid igen?

Jag gäckar google och söker på familjens efternamn för att se om nån av de som bloggar med namnet har skrivit något om det. Vet inte om alla som bloggar med det namnet är 'äkta vara' men det är ju just det jag är ute efter att få se. Sånt här väcker stalkern i mig, totalt, på alla plan. (Men samtidigt vill jag spela minecraft och sitter och planerar hur jag ska bygga där). Känslan just nu är mer att jag vet inte om jag ska vara ledsen och eventuellt gråta? (men då känns det inte som om jag gråter över "förlusten" av en släkting utan mer över livet i sig, som alltid annars). Eller om jag ska typ bara leva på typ fixa något att käka, spela halva natten och skita i morgondagen, för att jag kan.

När man bor på landet dyker det då och då upp katter, hemlösa som vilsna. Somliga stannar och blir permanenta invånare i ens hushåll, andra vandrar vidare, somliga får ett nytt hem och några slutar i en grop i marken. De är nog alla lika oönskade från en början men successivt övergår det till något annat. 

Lika oönskade som de är från en början, är nog större delar av min familj jämtemot varandra. I synnherhet på vissa av hållen. Min morfar som jag inte träffat sen jag var typ 6år gammal (av förklarliga skäl) kommer jag inte någonsin att få träffa mer (och jag vet inte om jag hade velat det heller). Men han har i alla fall dött. 

Eftersom jag inte har nån större connection med honom så lär jag inte vara exemplarisk sörjare. Även om jag antar att jag får ta och följa med på nån begravning längre fram i tiden. Det vore ju iofs ganska 'roande' men .... Tja...

Somnade visst... Och drömde att jag var i en värld blandad av olika tvserier och karaktärer. Typ mest karaktärer från The Ghost Whisperer (utom Melinda själv). Det var en värld bestående av en tågstation, ett universitet, ett lyxhotell och en stuga på landet. På landet var det fyra karaktärer i huvudsak, det var en djurexpert, en mamma och två barn i åldern ~6-11år (pojkar) dessa skulle spela in ett idylliskt tvprogram om djur tillsammans, så jag antar att det fanns ett filmcrew i närheten med. Det var sådär sött och pluttinuttigt.

Själv åkte jag till och från skolan, jag verkar ha bott på hotellet. På tågstationen beslöt de sig en dag för att ha ett spel som var baserat på en skräckfilm. Typ det ropades ut i högtalarna att spelet skulle börja så att folk fick en chans att ta sig därifrån och sen blev man inlåst på området till typ dagen efter och inga lampor skulle vara tända... Men det gjorde inte så mycket eftersom det var dagtid (dygnet runt?) och de hade en stor park de kunde vara i.

När jag väl kom till skolan så att jag och stickade en allt för smal mössa i blått och lila garn (randigt). Jag klagade  över smalheten och skolans bimbo kom till undsättning (mot min vilja?). Fler personer började lägga sig i min mössa. Typ "Varför har du stickat så länge om du vet att den är för smal?". Bimbon drog fram sin egna loom med ett mönster till en mössa med en borderad dansare på. Försökte ge ett gott råd till henne men hon avböjde snäsigt. 

I hotellets matsal senare hörde jag någon nynna på en låt jag kände igen som "men lol det är ju *** kompis bands låt" och en sekund senare dök snubben som nynnat upp. Han tyckte sig känna igen mig från något. Och sen dök hans pappa upp (som spelar Tim Flaherty i TGW). Han kände igen mig ännu mer och jag kände igen honom från något ställe. Gav honom en kram rent artighetsmässtigt, fick en till tillbaka samt att han kysste mig och sen började försöka hångla med mig. Jag backade några steg med äcklad min, han kom efter med utsträckta armar och byxorna nere vid knäna med kuken stående juckandes mot mitt håll. Han brottade ner mig på golvet och typ torrjuckade i luften. Slingrade mig ur greppet och ringde min mamma (för att få backup från familjen).

Sen var jag mer mig själv, ute på en långvandring med mina båda hundar, det var en massa andra människor där och målet var en strand. Jag släppte hundarna för att de skulle gå lite mer fritt och hamnade en bra bit bakom dem sen när de busat av sig det mesta. När jag började komma i kapp så hade min favorit av hundarna fått ett nytt halsband på sig och hon hade blivit klippt jätte, jätte fult även den andra hunden tycktes ha blivit 'adopterad' av en annan som var där. Ofrånkomligt assur blev jag och kopplade mina hundar och gick.

Kan inte undgå att se det ironiska i det påståendet jag har träffat på flertalet personer på nätet (oberoende av varandra) som har haft om mig. Tydligen ska jag vara en slampa som ligger runt en jävla massa XD Oh sweet lord! Det är rätt underhållande påstående to be honest x) Men fakta är snarare att:

*Jag har legat med färre än 10 personer.
*Jag har gått över 400 dagar utan sex vid fler än ett tillfälle.
*Jag har aldrig haft ett förhållande och således aldrig varit otrogen (känns som en slampig grej att göra liksom).

Sen vet jag väl inte om de som nu tror jag är slampig kommer läsa det här någonsin, eller ens tro på det men ah skitsamma. Men kan väl inte neka till att de sexupplevelser jag har haft har varit överlag rätt vilda men det är ju en annan sak liksom :P

Den handlar ju om folk med anorexia, vad de ser samt vad alla andra ser. So far so good. Men skulle våga påstå att det där tänket finns med hos alla eller i alla fall väldigt många personer av honkön. Men ätstörningar är ju psyskisk sjukdom och alla har ju inte det (som tur är). Det är också rätt svårt att se själv var man ligger till i rent viktmässigt, speciellt om man inte har en helkroppsspegel och bara ser typ ansiktet i badrumsspegeln. Vikt i sig säger ju inte så mycket heller tycker jag, typ 80kg på en person kan ju vara både muskler och rent fett eller både och samt en person som väger 56kg kan ju vara kort och senig eller lång och undernärd. 

Jag skulle nog sätta mitt eget utseende mellan den här kroppen:


och denna, fast mer åt detta hållet antar jag i alla fall:


Men personligen tänker jag mig en dålig dag att det snarare är en bladning mellan den ovan samt denna: 


Men innerst inne vet jag ju att det inte är så det ligger till. Utan att det snarare kanske mer är utseendet som hon i första bilden, vad som anorektikern ser i spegeln. Det är typ mindfuck av sig själv, eller det är det för mig iaf. Jag vet att jag inte är kraftigt överviktig, ändå tenderas det att kännas som det. Och nån ätstörning har jag inte även om jag är för lat för att äta ibland. Man kan kanske kalla det en ätstörning också om man vill det men jag varken hetsäter inte, tränar inte hårda pass på tom mage, räknar inte några jävla kalorier, har inga röster i huvudet som säger åt mig att jag ska svälta eller hetsäta, ingen besatthet kring mat och kontrollbehov som skulle få även den dominantaste man att verka undergiven. Nej, så någon ätstörning bör jag knappast ha. Honor som inte tycker de själva är sexiga ser antagligen något liknande mönster som kring dessa bilder. Skulle inte säga att det är tecken på dåligt självförtroende trots detta. Man kan säkert ha bra självförtroende ändå även om man ibland/ofta ser sig själv som större än vad man egentligen är. Jag trollar nog själv lite på det där nämligen. Har inte så dåligt självförtroende som det kanske ibland kan verka.