Mentaldisease

Jag har börjat undra om min valross... Förlåt, hund.. Om han har börjat förlora hörseln. Eller så har han kommit fram till att det är lättare att ignorera tillsägelser än att lyda dem. Man säger "sitt"... Inget händer... "sitt" igen, och inget händer. Man försöker få honom att sätta sig ner på annat sätt... Och inget händer. Istället står han och kollar på en med oförstående blick. Men när man sitter och tittar på tv i vardagsrummet och hör en duns ifrån köket, inte hög men tillräckligt för att örat ska uppfatta det, så är det han som är framme. Då när man säger åt honom ett halvt rum bort så hoppar han ner från diskbänken. Det är nästan som om hörseln laggar. Ibland hör han och ibland inte. Funderar på hur man ska kunna testa hans hörsel på utan att mista livet (eftersom han har rage).


Rage syndrome på hundar är typ som ADHD. Fast det liknas mer vid epelepsi. Världens snällaste hund kan gå från just världens snällaste till världens mest agressiva hund. Det läskiga är att det bara tar några sekunder. Och några sekunder för det att försvinna. Så klick världens snällaste hund, klick världens agressivaste hund, klick världens snällaste. Agressionen är borta på max 10 sek. Men den tiden kan ju kännas som mycket längre när man har en rasande hund på 25-30kg som har borrat in sina tänder i din arm, ben... Eller hals.. Det där sista har han dock aldrig kommit åt, som tur är.. Man måste ju försvara sig, så ben och armar och allt vad det tillhör har fått sina bett då och då.

Vad är det för jävla pitbull jag har kan man ju fråga sig. Men det är inte någon pitbull alls och inte någon annan liknande hundras heller. Snarare en "Lady" från "Lady och Luffsen", ni vet långa öron, mycket päls, stora bedjande ögon. Dumma media som påstår att alla pitbulls är mördarmaskiner. Men nog om dem.. Man lär sig leva med en rage hund. Vissa hundar har värre rage än vad min har, tur det. För vem vill leva med en hund som är ännu mer oberäknerlig? Min hund fyller 10 år om några veckor. I 10 år har jag haft detta lilla odjur. Fast från början hade han nog inte utvecklat rage.. Det började bli problem frammåt 1-1.5års ålder har jag för mig.

Det har nog aldrig riktigt vart tal om avlivning av honom.. Han är ju som sagt väldigt snäll och faktiskt barnvänlig större delen av tiden. Däremot har det nog mer vart tal om att omplacera honom vid flertalet tillfällen. Men efter kastreringen av honom blev han mycket lugnare. Till i sommras då han gick emot en av grannens elstängsel och fick en elchock. Tyvärr inte till det bättre...

Det tredje problemet med honom förutom hörseln och rage'n. Är maten. Skulle han vart mänsklig skulle jag hobbydiagnostiserat honom som någon med Prader Willis syndrome. Han är nämligen besatt av mat. Och verkar vara omättlig. Han är världsbäst på att gnälla och gör det tills han inte är nöjd. Så mycket gnäll har det blivit genom årenslopp. Han äter allt, verkligen allt. Hundmat, underkläder, ruttna sockerbetor, djurlik, bajs, citrusfrukter osv.

Detta är som sagt en hund, 100% rasren och avlad ur uppenbart dåliga linjer. Jag har läst om rasen (förstås) men om denna ras och dess användningsområde samt avelsinriktning som har vart sen rasen kom till USA. Och jag är inte alls förvånad över att han har blivit som han är. De har avlat lite som med Catahoula Leopard Dog. Säkert gör dem likdant med andra working raser. Hundarna tränas och föds upp för att vara skarpa och ta död på bytet om det inte är dödat av skottet. Det bör även nämas att det är en fågelhundsras. Och inte en stövare, terrier eller liknande.

Ibland undrar jag inte om det allra bästa för honom vore att avliva honom. Då skulle han ju inte behöva gå runt och vara orolig hela tiden för att han inte ska få någon mat, eller vad han nu oroar sig över. Dessutom skulle det ju bli lugnt här i huset. Emellertid skulle den andra hunden inte klara av att bli ensamhund. Hon behöver minst en annan hund för att inte bli olycklig.... Så jag vet inte