Mentaldisease

Vaknade upp, nyss, hade drömt, var länge sen.
Drömde att jag hade fått en dotter, en spädis, som jag typ inte visade något intresse av alls. Jag och mam var ute och handlade kläder åt denna lilla spädis. Mam försökte köpa kläder som passar en ettåring. När vi kom ut ur butiken och skulle köpa biljetter på pressbyrån så köpte hon istället två bitar godis och sen slutade hon svara på tilltal och förvann ner i min ryggsäck eller något (hon försvann iaf). Jag blev sur... Men sen insåg jag att hon kanske just hade dött...

Tidigare under natten drömde jag att jag befann mig i ett högre hus med kanske 5-6 våningar. Man kunde själv gå upp för huset, inte som ett trapphus men något liknande fast utan trappsteg. Det var tungt att gå uppför. Det fanns en hiss med men den hade dagisklasser dekorerat med teckningar på utsidan som man såg genom glasväggar. De hade satt upp dessa med ståltråd. Vilket var ämnet att diskutera för många som såg detta "förstår inte varför de använder sånt - här?!".

Har verkligen en skitvecka. Nu är den förvisso slut, i alla fall det som triggat det hela är slut. Nu sitter jag här med konsikvenserna av det hela. Allt känns piss. Har gråtit flera timmar i sträck, har ont i huvudet av det. Börjar undra vad som är fel på mig. Något bör det ju vara. Men jag är rädd för att ta första steget ut för att få reda på hur det ligger till. Rädd för familjen. Hatar när de ska försöka bry sig. Det blir så fel.

Tillbringade eftermiddagen med min mormor. Hennes sätt att bry sig är så fel att jag bara vill lägga mig ner och dö här och nu. Ändå menar hon väl. Även om det blir så sjukt jävla fel. Hon vill att vi ska leva så som hon hade valt att leva. Typ kliniskt rent, vitt, djurfritt. Djuren är ju det enda glädjeämnet just nu. Ändå frågar hon nästan var gång vi ses om vi inte sålt/avlivat/dumpat djuren än? Eller påpekar att de börjar bli gamla. Det man var dag försöker förtränga, en dag kommer de inte finnas där. Den dagen kommer jag, i alla  fall i ena hundens fall, att hamna på djupaste botten av allt.

Hatar tisslet och tasslet. De pratar med varandra. Man får ta del av 25-30% av ämnet medan resten "glömms bort" att berätta (ofta den viktigaste biten i det hela). I efterhand får man höra hela storyn, med mer eller mindre allt. Men då är det ofta redan försent. Så jävla tacksamt. Är så jävla less på de. Jag orkar inte, jag orkar verkligen inte.

Vågar inte säga något till mam heller. Vi bor under samma tak men har typ ingen kontakt samtidigt som vi har massor kontakt. Men inte på DET sättet. När det kommer till sånt, som sjukdomar är hon väl nästan den siste att reagera. Som när älsklingshunden fick sina första ljuvertumörer. Jag reagerade på att hon fått en som växt abnormt fort. Mam ville avvakta och se om det blev bättre. Fuck off liksom. Det var en blandsform tumör med lättare spridning och resten godartade. Varför avvakta?! Seriöst? Det kan gälla liv och död. Men nej vi ska avvakta. Jävla fitta. Fick henne att åka in den gången i alla fall, och ja väl hos vet förstod hon väl också allvaret i det. Men tänk om hon avvaktat för länge?

Just den detaljen, med att avvakta med att åka in för vård av djuren är den huvudsakliga anledningen till att jag ogärna lämnar [jordelivet] djuren i hennes vård allt för länge. Inte minst med tanke på att, det i mina ögon dicks allt för mycket alkohol under helgerna när hennes karlslok är hemma. Tänk om något som kräver akutvård händer just då?! Har iofs inte körkort så jag är ändå jävligt hjälplös i ett sådant skede.

Inte så jävla konstigt om jag är ett psykfall. Så mycket stress. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Är så jävla less på allt nu. Vet bara inte hur jag ska komma vidare. Jag vet inte hur. Jag vågar inte. Allt tar emot så jävla mycket.

Är man en spoiled brat om man uttrycker uppenbart hat mot sitt liv? "Jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer..." Tätt följt av gråt i massor. Kom just in från att ha försökt ta hand om djuren. Uppskattningsvis 20 minuter ute, 10min som enbart gick åt att gråta och önska att kniven i handen bara kunde sliza right through halsen på en och att man får ligga där ute på ängen och förblöda tills nån granne rider förbi eller tills mam kommer hem. Men att snitta sig är inte min grej. Ens om det lockar så mkt. (Inte än?). Fick ett utbrott på hunden som gnällde, klarar inte av det högfrekventa ljudet, det är instant rage just nu. Normalt sett förträngs det länge innan rage uppstår. Bad honom hålla käften, flera gånger. Andra hunden bara skakar av rädsla, hon gillar inte när man höjer rösten. Sen mer gråt och det där "jag vill inte mer, jag vill inte mer" gånger 20 eller mer. Och mer gråt. För jag vill verkligen inte mer. Lillhunden försöker trösta. Det går inte, inte alls. Samlade mig och gick ut med de, en servett fick följa med. 15min promenad, varav minst 5 tillbringades gråtandes på en sten. Resultat en genomblöt servett. Och så fortsätter det ännu. Är man bara bortskämd om man whinar över att allt är skit? Det kunde vara värre, men vem fan bryr sig om det, nu?

Är så orimligt less på allt just nu.