Rädsla
0kommentarer
Har verkligen en skitvecka. Nu är den förvisso slut, i alla fall det som triggat det hela är slut. Nu sitter jag här med konsikvenserna av det hela. Allt känns piss. Har gråtit flera timmar i sträck, har ont i huvudet av det. Börjar undra vad som är fel på mig. Något bör det ju vara. Men jag är rädd för att ta första steget ut för att få reda på hur det ligger till. Rädd för familjen. Hatar när de ska försöka bry sig. Det blir så fel.
Tillbringade eftermiddagen med min mormor. Hennes sätt att bry sig är så fel att jag bara vill lägga mig ner och dö här och nu. Ändå menar hon väl. Även om det blir så sjukt jävla fel. Hon vill att vi ska leva så som hon hade valt att leva. Typ kliniskt rent, vitt, djurfritt. Djuren är ju det enda glädjeämnet just nu. Ändå frågar hon nästan var gång vi ses om vi inte sålt/avlivat/dumpat djuren än? Eller påpekar att de börjar bli gamla. Det man var dag försöker förtränga, en dag kommer de inte finnas där. Den dagen kommer jag, i alla fall i ena hundens fall, att hamna på djupaste botten av allt.
Hatar tisslet och tasslet. De pratar med varandra. Man får ta del av 25-30% av ämnet medan resten "glömms bort" att berätta (ofta den viktigaste biten i det hela). I efterhand får man höra hela storyn, med mer eller mindre allt. Men då är det ofta redan försent. Så jävla tacksamt. Är så jävla less på de. Jag orkar inte, jag orkar verkligen inte.
Vågar inte säga något till mam heller. Vi bor under samma tak men har typ ingen kontakt samtidigt som vi har massor kontakt. Men inte på DET sättet. När det kommer till sånt, som sjukdomar är hon väl nästan den siste att reagera. Som när älsklingshunden fick sina första ljuvertumörer. Jag reagerade på att hon fått en som växt abnormt fort. Mam ville avvakta och se om det blev bättre. Fuck off liksom. Det var en blandsform tumör med lättare spridning och resten godartade. Varför avvakta?! Seriöst? Det kan gälla liv och död. Men nej vi ska avvakta. Jävla fitta. Fick henne att åka in den gången i alla fall, och ja väl hos vet förstod hon väl också allvaret i det. Men tänk om hon avvaktat för länge?
Just den detaljen, med att avvakta med att åka in för vård av djuren är den huvudsakliga anledningen till att jag ogärna lämnar [jordelivet] djuren i hennes vård allt för länge. Inte minst med tanke på att, det i mina ögon dicks allt för mycket alkohol under helgerna när hennes karlslok är hemma. Tänk om något som kräver akutvård händer just då?! Har iofs inte körkort så jag är ändå jävligt hjälplös i ett sådant skede.
Inte så jävla konstigt om jag är ett psykfall. Så mycket stress. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Är så jävla less på allt nu. Vet bara inte hur jag ska komma vidare. Jag vet inte hur. Jag vågar inte. Allt tar emot så jävla mycket.
Tillbringade eftermiddagen med min mormor. Hennes sätt att bry sig är så fel att jag bara vill lägga mig ner och dö här och nu. Ändå menar hon väl. Även om det blir så sjukt jävla fel. Hon vill att vi ska leva så som hon hade valt att leva. Typ kliniskt rent, vitt, djurfritt. Djuren är ju det enda glädjeämnet just nu. Ändå frågar hon nästan var gång vi ses om vi inte sålt/avlivat/dumpat djuren än? Eller påpekar att de börjar bli gamla. Det man var dag försöker förtränga, en dag kommer de inte finnas där. Den dagen kommer jag, i alla fall i ena hundens fall, att hamna på djupaste botten av allt.
Hatar tisslet och tasslet. De pratar med varandra. Man får ta del av 25-30% av ämnet medan resten "glömms bort" att berätta (ofta den viktigaste biten i det hela). I efterhand får man höra hela storyn, med mer eller mindre allt. Men då är det ofta redan försent. Så jävla tacksamt. Är så jävla less på de. Jag orkar inte, jag orkar verkligen inte.
Vågar inte säga något till mam heller. Vi bor under samma tak men har typ ingen kontakt samtidigt som vi har massor kontakt. Men inte på DET sättet. När det kommer till sånt, som sjukdomar är hon väl nästan den siste att reagera. Som när älsklingshunden fick sina första ljuvertumörer. Jag reagerade på att hon fått en som växt abnormt fort. Mam ville avvakta och se om det blev bättre. Fuck off liksom. Det var en blandsform tumör med lättare spridning och resten godartade. Varför avvakta?! Seriöst? Det kan gälla liv och död. Men nej vi ska avvakta. Jävla fitta. Fick henne att åka in den gången i alla fall, och ja väl hos vet förstod hon väl också allvaret i det. Men tänk om hon avvaktat för länge?
Just den detaljen, med att avvakta med att åka in för vård av djuren är den huvudsakliga anledningen till att jag ogärna lämnar [jordelivet] djuren i hennes vård allt för länge. Inte minst med tanke på att, det i mina ögon dicks allt för mycket alkohol under helgerna när hennes karlslok är hemma. Tänk om något som kräver akutvård händer just då?! Har iofs inte körkort så jag är ändå jävligt hjälplös i ett sådant skede.
Inte så jävla konstigt om jag är ett psykfall. Så mycket stress. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Är så jävla less på allt nu. Vet bara inte hur jag ska komma vidare. Jag vet inte hur. Jag vågar inte. Allt tar emot så jävla mycket.
Kommentera