Mentaldisease

Nu är det färre år kvar tills jag är 30 än sen jag var 20 och det känns som om man borde ha uträttat mer på alla fronter. Som att jobba, som i att ha skaffat körkort, som i att ha bil, som att ha förhållande(n) och som i att börja tänka på familj. Flyttade hemifrån för 7mån sen och blev ensamstående djurägare. Vilket fungerar över förväntan men det är ju ändå jobbigt att bolla runt allt på egen hand. Ett steg i rätt riktning är att min mormor funderar på att köpa en bostadsrätt till mig, mycket mer vuxenpoäng än så blir det ju inte. Och får man fatt i en 2:a så förenklas det ju ytterligare. På samma gång är det ju ologiskt att tänka i de banorna innan min utbildning är klar, orka få kids när man pluggar liksom, it's a no-brainer. Kommer vara 28 när den är klar, det kan ju vara en ganska rimlig ålder imo. Men då ska man ju ha hittat en mate på den tiden också. Och idagsläget känns det mörkt på den fronten. På samma gång är min biologiska klocka inställd på adoption (från Moldavien eller likn.) och då krävs det ju att man cashar in rätt rejält samt har åtminstone en trea - och på alla fronter kan det underlätta om man inte har en hund som hatar barn... Men ja det är flera år fram i tiden och min hund är gammal nog att förmodligen inte leva tills dess.

Utanför bloggen, på platser där bloggen är länkad har det kanske framkommit att jag varit internetlös i flera månader. Ett liv utan internet är hemskt. På allvar skithemskt. Man får klara sig på egen hand när man behöver få reda på information. Går det att frysa ost? Who knows! Prova! Hur länge ska vita bönor koka? Ingen aning! Pröva? (Fast hittade den infon i en kokbok). I början gick det förhållandevis bra men mot slutet när jag behövde internet för andra saker än nöjessurf, då jävlar blev det bara förmycket. Har suttit senaste månaden på mobilsurf, 1GB i taget. Blir dyrt utan abonnemang med fasta priser eller vad det nu är som andra kör på.

Men igår, äntligen, fick jag interent till datorn igen, utan mobiler iblandade. Så underbart, som att sträcka på benen efter en lång flygresa i ett Ryan Air plan, som att sträcka på sig efter att ha sovit i en hård soffa helt enkelt underbart. Och så efterlängtat. Ett tag ville jag hoppa ut ur ett fönster i ren frustration - inte för att dö, nödvändigtvis... Men tänkte att sjukhus säkert har gratis wifi?

Förhoppningsvis är det här för att stanna, vet inte om jag skulle klara en sån här period igen utan min källa till liv: Internet.

Klipp aldrig håret när du är berusad.

Har inte haft så här kort hår på flera år som jag har nu. Känner mig naken.

Snart gått ett år sen min pappa dog. Finns inget fysiskt att sakna eftersom jag inte hann med att träffa honom. Det jag saknar är det som inte skedde - ett liv som aldrig ägde rum. Ett liv där man kanske hade åkt över jorden för att träffa hans föräldrar, tillsammans med honom och mam. Men de var unga och duma när det begav sig och så blev det så här. Ett och ett halvt år har gått sen min morfar dog. Inte heller här finns något fysiskt att sakna eftersom jag inte träffade honom alls sen jag var typ 6-7år eller liknande ålder. Hade blivit passiv rökare om jag träffat honom stup i kvarten. Det enda som fallit bort är en del av släkten som nästan ingen har kontakt med längre. Min 'styvfarmor' om man kan uttrycka det så, är 100år gammal och inte död än. Konstigt hur vissa kan leva till synes föralltid medan andra tas av daga innan 50års dagen. Min pappa var adopterad. Det innebär indirekt att jag har dubbeluppsättning av farföräldrar på andra sidan jorden. Har fått höra av mam att hans biologiska föräldrar var svensk/brittisk men det känns orealistiskt. Hade velat veta, men sen är det kanske inte det första ens farmor och farfar som faktiskt känner till ens existens vill höra. Min farmor har hudcancer. Som så många andra i samma del av världen. Vemodigt att tänka på allt som hade kunnat vara om allt varit annorlundare... Men då hade jag nog varit kristen/religiös och det är ju inte heller kul.

Förra veckans natten till Fredag låg min mysiga underbara katt och sov som bäst i sin favoritfotölj, den han sovit i sen hans syster blev avlivad i Juni. Samma fotölj som hunden som också blev avlivad i Juni favoriserade. Jag skulle gå på toa mitt i natten och gick fram och klappade honom på magen i någon minut före och efter besöket. Somnade och sov till långt in på eftermiddan. Satt vid datorn medan mam var i trädgården och byggde och hennes karl gjorde middagsmat. Tittar ut och ser hur en bil långsamt kommer åkande, konstaterade att det såg vackert ut, nästan som ett lucia tåg. Tänkte inte mer på det förrän mam kom in gråtandes ett tag senare. Min mysiga underbara katt hade blivit dödad. Av grannen. Vägrade tro på att det var han, för jag hade inte sett kroppen. Men dagen efter höll vi begravning och det var ju han. Min fina underbaring finns inte mer.

 

Året är inte slut ännu, men hittills har sju familjemedlemmar/släktingar dött. På ett eller annat sätt. Detta är helt klart för mycket. Om karma is a bitch undrar jag vad fan jag har gjort för att förtjäna detta?

Går det att bli tröttare på läget än det som redan råder? Funderar konstant på saker så hjärnan känns som en urvriden disktrasa. Känns inte så hälsosamt. Lite som huvudvärk som inte går att bota. Vill supa, då hade jag nog fått bort tankarna ett tag. Men jag orkar inte sitta och supa själv, pallar inte det. Är ensam, onaturligt ensam. Men det är nog mitt egna fel mest. Drar mig undan om folk blir för påiga så att de till sist vandrar vidare till någon som är betydligt lättare att förstå sig på. Är som ett överarbetat spel som är för svårt för nybörjare att spela, om man inte ger sig fan på att försöka klara det. Men ingen har försökt. Jag vet inte ens om jag vill att någon ska försöka - för då hamnar man antagligen på ruta ett igen då det blir för närgånget alldeles för snabbt då jag drar i handbromsen och gör den största u-svängen i världshistorien som får jordensbana att vända. Så nej. Jag kanske är 'better of alone'. Även om jag inte har så stor lust att vara ensam egentligen.

Har funderat kring det förgångna varför det blivit så här. Och det finns en grymt bra förklaring på i alla fall en av sakerna som är bidragande orsak till senaste livspausen. Känner mig dock mer skadad än någonsin tidigare. Vet inte när bitarna läggs samman till ett nytt pussel igen, om det någonsin kommer ske. Frågan är om man kommer orka vänta ut det. 

Helt sjukt hur 'bra' man kan fungera medan man känner sig tom på insidan. Har fått massa saker gjorda hela sommaren och hösten, men minns inte hur, när eller vad. Och när man tittar på det man gjort så är det bara att konstatera att det finns där och man har framställt det på något sätt men det är som att allt bara försvunnit.

 

Har fått en ny sak att leva för och man känner att tomrummet verkligen är/varit tomt under så lång tid. Men är nu istället rädd att gå miste om det lilla jag har nu. Det är hemskt att livet är så skört och det inte finns något man kan göra åt det.

Känns helt overkligt. Efter 4år med vetskapen om vem han är eller nu var så slits han bara bort utan förvarning. Jag kollade facebook vid ett tiden och då var det inget mail eller liknande, men jag hade på känn att det var något som var fel. Stängde ner facebook för att 20-30min senare öppna det igen. Med nya meddelanden. "I am told that you know about your dads passing away today." - Jag visste inget men jag kunde väl ana och nu var det ju svart på vitt. Sen fylldes hela facebook timelinen med bilder på honom.

Jag känner mig trasig, trasig bortom lagning. Jag var redan i tusentals delar redan innan det här skedde och nu är det ännu värre. Allting bara dör, det är som om det vilar en förbannelse över mig. Allt jag nån gång har haft kontakt med dör utan förvarning. Och jag står handfallen gång på gång. Förstår inte själv hur jag orkar, den enklaste vägen ut hade ju varit att följa strömmen. Men så har jag sista hunden kvar - som betyder mer än hela livet. Fast när hon avlivas då kommer jag inte ha någon, är livrädd för den dagen. Dagen då allt kommer gå åt helvete för alltid. 

Jag tror inte på karma, men om det hade funnits så finns det nog ingenting jag har gjort för att förtjäna så här många dödsfall på kort tid. Jag tror inte heller på gud så nån slags sadistisk prövning lär det inte heller vara. Ren skär otur, kanske? Men jag ville inte vara med i ett oturslotteri. Var hoppar man av? Och drar tillbaka klockan, tiden eller vad som nu finns att dra tillbaka.

Har inte hört något sen igår. Det verkar illa, sista jag fick veta var att han ligger i koma och att det ser mörkt ut. Hela hans facebook är översvämmad med bilder på honom. Jag har inte uttalat mig om något av det och det känns som om alla väntar på mina moves. Tror det är en kulturell krock på gång. Jag är redan så förstörd av årets alla negativa saker att jag inte riktigt har kraft att orka bry mig så mycket. Men de andra vet antagligen inte om allt annat så de tror väl att jag är en känslokall bitch som inte säger eller skriver någonting till eller om honom. Och de kanske har rätt? Jag är kanske en känslokall bitch som överväger att lägga locket på och vänta ut det. Men, jag vet inte. Jag borde antagligen göra något, vet inte vad. Det är så svårt allting, men ingen har och andra sidan sagt att det skulle vara enkelt.

 

Det känns rättså overkligt. Och en del av mig önskar nästan att jag aldrig hade sökt upp honom. För då hade jag inte behövt hantera detta också. Det är väldigt mycket kaka på kaka redan som det är. Men och andra sidan är det inte omöjligt att de hade hittat mig i detta läget om jag nu inte hade gjort det själv. Jag bävar för att behöva vara den som ska bestämma om de ska dra ur sladden eller ej. Jag har redan lekt gud tillräckligt i år, för flera år framöver antagligen. Dessutom tycker jag isof att det är familjen som han känner och som har träffat honom massor av gånger som ska besluta något sådant. Inte nån dotter som han inte sett på 23år.

 

Känns lite som 'har man gett sig in i leken, får man leken tåla'. Ang. att han fått en så pass allvarlig stroke, har man en osund livsstil så är det här kanske smällar man får ta. Men det är nog för känslokallt för att yttra något om det egentligen. 

Hela det här året har hittills i princip bara sugit röv.

1. [Januari] För att inleda året dog ju min morfar pga nån levercancer eller liknande. Det blev ingen stor sorg för mig eftersom jag inte träffat honom sen jag var 6år gammal. 

2. [Mars] Nästa sak som hände var ju de incidenterna när en viss sk. pojkvän var indirekt otrogen och spontanbytte tjej med 3 dagars mellanrum med alla drama lamor det skapade som följd.

3. [Juni] Min katt kom hem med avbrutet ben hängande i skinnet med kallbrand som följd och fick avlvias.

4. [Juni] Veckan efter, precis på dagen, avlivades min 14åriga hund som jag haft mer än halva livet. Är trasig beyond reconizion fortfarande. Och antagligen lär det hålrummet förbli tomt som ett stort blödande sår.

 

5. [Juli] Nån månad senare hittade vi ett av de andra djuren död i dess bur, kanske ingen jätteförlust även om den var en av de sötaste jag har/hade.

 

6. [Augusti] En vecka senare ungefär fick vi avliva en till av burdjuren eftersom han fick tandfel och det är meningslöst att göra något åt det annat än avlvia.

 

7. [September] Har över facebook fått reda på i natt av flera av min pappas vänner att han ligger på sjukhus. Nyss fick jag veta varför. Stroke. Saken är ju bara den att han är på andra sidan jordklotet (bor där). Känns ju ungefär så hopplöst som man hade kunnat tro och ana. Att jag sen inte träffat honom sen jag var 1år gammal gör ju inte saken bättre. Känns ju lite fail att bli av med sin pappa innan man ens träffat honom. Sjukhuset vill ha tag i mig i alla fall. God knows why. Detta känns ju en aning weird, I must say.

18/6 - Katten avlivas
25/6 - Hunden avlivas
26/7 - Smådjur dör
9/8 - Smådjur avlivas

 

Känns som familjen krymper rättså raskt nu.

Känns som en mindre evighet sedan han avlivades. Det är så overkligt. Att leva ihop med en individ i mer än 14år för att helt plötsligt en dag upptäcka att den andra individen inte finns mer. De två-tre första dagarna efteråt växlade jag mellan att ligga och gråta ute på gräsmattan, på mitt rum eller någon annan del av huset/trädgården. Och att försöka styra bort tankarna från det genom att spela, offline på min andra dator. Hela veckan efteråt gick som i ultrarapid, alltså helt otroligt långsamt. Dagarna blev 1.5-2 dagar längre än normalt. Livet känns mer ömtåligt än förut. Jag kan inte tänka mig en tillvaro utan hundarna, ändå är det just det som sakta men säkert kommer hända. Min andra kvarvarande är över 10år, hon betyder så sjukt mycket. Utan henne vill jag inte leva. Även om jag antar att jag blir så illa tvungen att göra det en dag, en dag som kommer närmare och närmare. Men som förhoppningsvis inte kommer inträffa snart.

Igår fick vi hem askan efter honom. Det enda fysiska som finns kvar av det 14åriga liv han hade på jorden ligger som ett pulver i en pappkartong. Livet är så jävla skört och sårbart. Tanken har plågat mig så mycket över vad som hänt under de senaste 10 dagarna. Vad har hans kropp varit med om för strapatser från det att jag lämnade honom på golvet hos veterinären tills nu när "han" kom hem i en pappkartong. Önskar att jag hade fått känna hans doft en sista gång. Men allt är borta.

Känner mig elak eftersom tanken på en ny, hund nummer tre. Har fått fäste, den tanken är det enda som får mig att inte falla ner i depphålet ännu mer. Ingen kan ersätta honom (som tur är, det hade varit förjävla jobbigt) men tomheten är olidlig. Tror inte nån annan i familjen är pigg på idén och jag har under dessa 11 dagar fått inse att det nog inte kommer bli en nummer tre. Inte än i alla fall. Tanken på att bli helt hundlös är horribel.

För jag bara gråter och gråter...

Hela det här året har varit sämst, men allra mest sämst har varit denna månad. Förra söndagen kom min yngsta katt hem efter nästan en veckas frånvaro. Hon gick långsamt på tre ben med ena bakbenet hängade efter sig. På måndagen åkte vi in till veterinären med henne. Hon hade gått att rädda om hon varit försäkrad, men det var hon då inte. Amputation av benet som börjat ruttna hade kostat 14000kr och med eftervård inräknat hade det kostat över 20000kr, och då fanns det ju ändå ingen garanti på att det skulle bli bra (eftersom hon hade kallbrand). Så hon fick somna in, jag kunde inte närvara eftersom jag låg ute i väntrummet och svimmade. Vi begravde henne i trädgården, mam hade lagt en prästkrage och några andra blommor invid henne. 


Natten till igår, någon gång mellan ett och tre på natten hörde jag min hund jämra sig i vardagsrummet. Jag trodde han typ drabbats av akut diarée och ville ut. Men jämrandet ökade till skrik och när jag väl hann ner till honom så låg han med frambenen för brett i sär, med bröstet mot golvet och bakbenen i total ostyrsel. Trodde nu att han fått något epeleptiskt anfall, petade lite på honom med foten i den enden som inte hade tänder (när han var ung brukade han göra utfall i sådana lägen så det är helt på sin plats att vara avvaktande). Men de andra hade vaknat av hans skrik och kom till undsättning. Min mammas man tog upp honom och bar honom till deras sovrum. Jag gick tillbaka till mitt, aningen uppskakad och med massa negativa tankar i huvudet. Som jag sen försökte skaka av mig och lyckade med väldigt väl, tills jag somnade vid 4-5 tiden.

Någon gång vid 8.45 på morgonen blir jag väckt av mam som frågar om jag ska med till djursjukhuset i Malmö eftersom han inte repat sig sen natten. Hon tror att han har fått en stroke eller något och jag agreear om att följa med. För om han inte skulle komma hem igen så vore det ju hemskt att inte fått säga farväl först. Han blir morrig och arg när han ska bäras in i bilen men väl där lugnar han ner sig igen. Efter ett tag under resans gång sätter han sig upp, vilket är första förbättringstecknet. Sen kissar han ner sig i bilen men fortsätter vara lugn efter det. Väl framme på djursjukhuset skrivs han in och vi får vänta i ett akutväntrum. Därinne börjar han gå runt på tre av benen, ena bakbenet stödjer han inte riktigt på. Sen får vi komma in i ett undersökningsrum och där följer en väntan som känns evig innan veterinären kommer. Och när hon väl kommer så konstaterar hon snabbt att läget är dåligt, ger inte nån direkt diagnos på vad det är som felar men att det skulle kunna vara diskbråck. Och att det inte är schysst mot honom att försöka laga det när han nu var så gammal som han var. Men att det skulle kosta 9500 för honom att ligga över natten på sjukhuset och 6000 för att göra en siktrönkten på honom. Jag säger (under en vägg av tårar) direkt att han borde få somna in. Och efter några minuter av de andra som försöker tala om vad som är bäst så kommer vi ändå fram till att han ska få somna in direkt.

En djursjuksköterska kommer in och ger honom lugnande. Vi lägger honom på hans filt som han fick i 14års present i februari, efter nån kvart kommer sjuksköterskan tillbaka med de resterande medlen. Ett efter ett sprutas de in i honom och sen finns han inte mer. Får varken se eller höra hans sista andetag eftersom mams man sitter och taffsar på honom hela tiden. Sen är det bara en livlös hundkropp kvar i rummet. Tar upp honom i knät och sitter med honom så tills nån annan tar över. Vi lägger honom på en av sjukhusets fällar och jag lämnas ensam kvar med honom. Försöker, förgäves få känna hans doft en sista gång men jag har vid tillfället inget luktsinne att tala om. Rättar till honom en sista gång innan jag går därifrån med hans halsband i min hand. Sitter med det i handen hela vägen hem.

Avlivades min minsta katt.
Idag
Avlivades min äldsta hund.
Juni suger.