Mentaldisease

Känns som en mindre evighet sedan han avlivades. Det är så overkligt. Att leva ihop med en individ i mer än 14år för att helt plötsligt en dag upptäcka att den andra individen inte finns mer. De två-tre första dagarna efteråt växlade jag mellan att ligga och gråta ute på gräsmattan, på mitt rum eller någon annan del av huset/trädgården. Och att försöka styra bort tankarna från det genom att spela, offline på min andra dator. Hela veckan efteråt gick som i ultrarapid, alltså helt otroligt långsamt. Dagarna blev 1.5-2 dagar längre än normalt. Livet känns mer ömtåligt än förut. Jag kan inte tänka mig en tillvaro utan hundarna, ändå är det just det som sakta men säkert kommer hända. Min andra kvarvarande är över 10år, hon betyder så sjukt mycket. Utan henne vill jag inte leva. Även om jag antar att jag blir så illa tvungen att göra det en dag, en dag som kommer närmare och närmare. Men som förhoppningsvis inte kommer inträffa snart.

Igår fick vi hem askan efter honom. Det enda fysiska som finns kvar av det 14åriga liv han hade på jorden ligger som ett pulver i en pappkartong. Livet är så jävla skört och sårbart. Tanken har plågat mig så mycket över vad som hänt under de senaste 10 dagarna. Vad har hans kropp varit med om för strapatser från det att jag lämnade honom på golvet hos veterinären tills nu när "han" kom hem i en pappkartong. Önskar att jag hade fått känna hans doft en sista gång. Men allt är borta.

Känner mig elak eftersom tanken på en ny, hund nummer tre. Har fått fäste, den tanken är det enda som får mig att inte falla ner i depphålet ännu mer. Ingen kan ersätta honom (som tur är, det hade varit förjävla jobbigt) men tomheten är olidlig. Tror inte nån annan i familjen är pigg på idén och jag har under dessa 11 dagar fått inse att det nog inte kommer bli en nummer tre. Inte än i alla fall. Tanken på att bli helt hundlös är horribel.