För jag bara gråter och gråter...
Hela det här året har varit sämst, men allra mest sämst har varit denna månad. Förra söndagen kom min yngsta katt hem efter nästan en veckas frånvaro. Hon gick långsamt på tre ben med ena bakbenet hängade efter sig. På måndagen åkte vi in till veterinären med henne. Hon hade gått att rädda om hon varit försäkrad, men det var hon då inte. Amputation av benet som börjat ruttna hade kostat 14000kr och med eftervård inräknat hade det kostat över 20000kr, och då fanns det ju ändå ingen garanti på att det skulle bli bra (eftersom hon hade kallbrand). Så hon fick somna in, jag kunde inte närvara eftersom jag låg ute i väntrummet och svimmade. Vi begravde henne i trädgården, mam hade lagt en prästkrage och några andra blommor invid henne.
Natten till igår, någon gång mellan ett och tre på natten hörde jag min hund jämra sig i vardagsrummet. Jag trodde han typ drabbats av akut diarée och ville ut. Men jämrandet ökade till skrik och när jag väl hann ner till honom så låg han med frambenen för brett i sär, med bröstet mot golvet och bakbenen i total ostyrsel. Trodde nu att han fått något epeleptiskt anfall, petade lite på honom med foten i den enden som inte hade tänder (när han var ung brukade han göra utfall i sådana lägen så det är helt på sin plats att vara avvaktande). Men de andra hade vaknat av hans skrik och kom till undsättning. Min mammas man tog upp honom och bar honom till deras sovrum. Jag gick tillbaka till mitt, aningen uppskakad och med massa negativa tankar i huvudet. Som jag sen försökte skaka av mig och lyckade med väldigt väl, tills jag somnade vid 4-5 tiden.
Någon gång vid 8.45 på morgonen blir jag väckt av mam som frågar om jag ska med till djursjukhuset i Malmö eftersom han inte repat sig sen natten. Hon tror att han har fått en stroke eller något och jag agreear om att följa med. För om han inte skulle komma hem igen så vore det ju hemskt att inte fått säga farväl först. Han blir morrig och arg när han ska bäras in i bilen men väl där lugnar han ner sig igen. Efter ett tag under resans gång sätter han sig upp, vilket är första förbättringstecknet. Sen kissar han ner sig i bilen men fortsätter vara lugn efter det. Väl framme på djursjukhuset skrivs han in och vi får vänta i ett akutväntrum. Därinne börjar han gå runt på tre av benen, ena bakbenet stödjer han inte riktigt på. Sen får vi komma in i ett undersökningsrum och där följer en väntan som känns evig innan veterinären kommer. Och när hon väl kommer så konstaterar hon snabbt att läget är dåligt, ger inte nån direkt diagnos på vad det är som felar men att det skulle kunna vara diskbråck. Och att det inte är schysst mot honom att försöka laga det när han nu var så gammal som han var. Men att det skulle kosta 9500 för honom att ligga över natten på sjukhuset och 6000 för att göra en siktrönkten på honom. Jag säger (under en vägg av tårar) direkt att han borde få somna in. Och efter några minuter av de andra som försöker tala om vad som är bäst så kommer vi ändå fram till att han ska få somna in direkt.
En djursjuksköterska kommer in och ger honom lugnande. Vi lägger honom på hans filt som han fick i 14års present i februari, efter nån kvart kommer sjuksköterskan tillbaka med de resterande medlen. Ett efter ett sprutas de in i honom och sen finns han inte mer. Får varken se eller höra hans sista andetag eftersom mams man sitter och taffsar på honom hela tiden. Sen är det bara en livlös hundkropp kvar i rummet. Tar upp honom i knät och sitter med honom så tills nån annan tar över. Vi lägger honom på en av sjukhusets fällar och jag lämnas ensam kvar med honom. Försöker, förgäves få känna hans doft en sista gång men jag har vid tillfället inget luktsinne att tala om. Rättar till honom en sista gång innan jag går därifrån med hans halsband i min hand. Sitter med det i handen hela vägen hem.
Hela det här året har varit sämst, men allra mest sämst har varit denna månad. Förra söndagen kom min yngsta katt hem efter nästan en veckas frånvaro. Hon gick långsamt på tre ben med ena bakbenet hängade efter sig. På måndagen åkte vi in till veterinären med henne. Hon hade gått att rädda om hon varit försäkrad, men det var hon då inte. Amputation av benet som börjat ruttna hade kostat 14000kr och med eftervård inräknat hade det kostat över 20000kr, och då fanns det ju ändå ingen garanti på att det skulle bli bra (eftersom hon hade kallbrand). Så hon fick somna in, jag kunde inte närvara eftersom jag låg ute i väntrummet och svimmade. Vi begravde henne i trädgården, mam hade lagt en prästkrage och några andra blommor invid henne.
Natten till igår, någon gång mellan ett och tre på natten hörde jag min hund jämra sig i vardagsrummet. Jag trodde han typ drabbats av akut diarée och ville ut. Men jämrandet ökade till skrik och när jag väl hann ner till honom så låg han med frambenen för brett i sär, med bröstet mot golvet och bakbenen i total ostyrsel. Trodde nu att han fått något epeleptiskt anfall, petade lite på honom med foten i den enden som inte hade tänder (när han var ung brukade han göra utfall i sådana lägen så det är helt på sin plats att vara avvaktande). Men de andra hade vaknat av hans skrik och kom till undsättning. Min mammas man tog upp honom och bar honom till deras sovrum. Jag gick tillbaka till mitt, aningen uppskakad och med massa negativa tankar i huvudet. Som jag sen försökte skaka av mig och lyckade med väldigt väl, tills jag somnade vid 4-5 tiden.
Någon gång vid 8.45 på morgonen blir jag väckt av mam som frågar om jag ska med till djursjukhuset i Malmö eftersom han inte repat sig sen natten. Hon tror att han har fått en stroke eller något och jag agreear om att följa med. För om han inte skulle komma hem igen så vore det ju hemskt att inte fått säga farväl först. Han blir morrig och arg när han ska bäras in i bilen men väl där lugnar han ner sig igen. Efter ett tag under resans gång sätter han sig upp, vilket är första förbättringstecknet. Sen kissar han ner sig i bilen men fortsätter vara lugn efter det. Väl framme på djursjukhuset skrivs han in och vi får vänta i ett akutväntrum. Därinne börjar han gå runt på tre av benen, ena bakbenet stödjer han inte riktigt på. Sen får vi komma in i ett undersökningsrum och där följer en väntan som känns evig innan veterinären kommer. Och när hon väl kommer så konstaterar hon snabbt att läget är dåligt, ger inte nån direkt diagnos på vad det är som felar men att det skulle kunna vara diskbråck. Och att det inte är schysst mot honom att försöka laga det när han nu var så gammal som han var. Men att det skulle kosta 9500 för honom att ligga över natten på sjukhuset och 6000 för att göra en siktrönkten på honom. Jag säger (under en vägg av tårar) direkt att han borde få somna in. Och efter några minuter av de andra som försöker tala om vad som är bäst så kommer vi ändå fram till att han ska få somna in direkt.
En djursjuksköterska kommer in och ger honom lugnande. Vi lägger honom på hans filt som han fick i 14års present i februari, efter nån kvart kommer sjuksköterskan tillbaka med de resterande medlen. Ett efter ett sprutas de in i honom och sen finns han inte mer. Får varken se eller höra hans sista andetag eftersom mams man sitter och taffsar på honom hela tiden. Sen är det bara en livlös hundkropp kvar i rummet. Tar upp honom i knät och sitter med honom så tills nån annan tar över. Vi lägger honom på en av sjukhusets fällar och jag lämnas ensam kvar med honom. Försöker, förgäves få känna hans doft en sista gång men jag har vid tillfället inget luktsinne att tala om. Rättar till honom en sista gång innan jag går därifrån med hans halsband i min hand. Sitter med det i handen hela vägen hem.
