Mentaldisease

Vaknade förut med en dröm som var typ;
Var ute och gick med min vov tillsammans med en lamaliknande varelse som kunde prata. Den skulle demonstrera vad den åt när den fick syn på det den åt. Den gick fram till två stora ödlor som stod på två ben och såg ut att vara på väg någonstans. Laman tog upp ett sugrör och stack ena ödlan rakt i hjärtat, sen började den sörpla och suga tills ödlan började säcka ihop och dö. När första ödlan dött började jag och vov gå längre tills vi började springa <3, men inte av rädsla för laman (den åt ju bara ödlor).

Sen började en dröm som var på vintern. En sån där svinkall och blåsig dag när man kan åka iskana på vattenpölar. Jag mötte två unga män som sprang runt och gled på isen så vi tänkte vi skulle utnyttja vinden (som var väldigt stark) och typ använda nån tyg remsa som segel. Jag började och gled nästan rätt in i ett hus, i typ sjuk hastighet. Nästa person var allt annat än ett geni för han hoppade ner från en byggnad i tron om att isen skulle påverka fallet till det positiva. Men han reste sig bara upp omtöcknad,gled några meter och gled typ ner över kanten till en sån där källartrappa i betong som brukar finnas i lägenhetshus. Lets say... He didn't make it....  

 

Har fått dille på att kolla på svensk relaterade youtube filmer.

Har inte blivit så värst mycket skrivet senaste månaden med tanke på vad som hänt. Men nu tänkte jag i alla fall skriva något. Något som troligen inte är vad som förväntades men håll till godo.

 

Känner mig emotionellt överkörd av ett godståg. 

 

Död och begraven, andra sidan jorden.

Känns helt overkligt. Efter 4år med vetskapen om vem han är eller nu var så slits han bara bort utan förvarning. Jag kollade facebook vid ett tiden och då var det inget mail eller liknande, men jag hade på känn att det var något som var fel. Stängde ner facebook för att 20-30min senare öppna det igen. Med nya meddelanden. "I am told that you know about your dads passing away today." - Jag visste inget men jag kunde väl ana och nu var det ju svart på vitt. Sen fylldes hela facebook timelinen med bilder på honom.

Jag känner mig trasig, trasig bortom lagning. Jag var redan i tusentals delar redan innan det här skedde och nu är det ännu värre. Allting bara dör, det är som om det vilar en förbannelse över mig. Allt jag nån gång har haft kontakt med dör utan förvarning. Och jag står handfallen gång på gång. Förstår inte själv hur jag orkar, den enklaste vägen ut hade ju varit att följa strömmen. Men så har jag sista hunden kvar - som betyder mer än hela livet. Fast när hon avlivas då kommer jag inte ha någon, är livrädd för den dagen. Dagen då allt kommer gå åt helvete för alltid. 

Jag tror inte på karma, men om det hade funnits så finns det nog ingenting jag har gjort för att förtjäna så här många dödsfall på kort tid. Jag tror inte heller på gud så nån slags sadistisk prövning lär det inte heller vara. Ren skär otur, kanske? Men jag ville inte vara med i ett oturslotteri. Var hoppar man av? Och drar tillbaka klockan, tiden eller vad som nu finns att dra tillbaka.

Har inte hört något sen igår. Det verkar illa, sista jag fick veta var att han ligger i koma och att det ser mörkt ut. Hela hans facebook är översvämmad med bilder på honom. Jag har inte uttalat mig om något av det och det känns som om alla väntar på mina moves. Tror det är en kulturell krock på gång. Jag är redan så förstörd av årets alla negativa saker att jag inte riktigt har kraft att orka bry mig så mycket. Men de andra vet antagligen inte om allt annat så de tror väl att jag är en känslokall bitch som inte säger eller skriver någonting till eller om honom. Och de kanske har rätt? Jag är kanske en känslokall bitch som överväger att lägga locket på och vänta ut det. Men, jag vet inte. Jag borde antagligen göra något, vet inte vad. Det är så svårt allting, men ingen har och andra sidan sagt att det skulle vara enkelt.

 

Det känns rättså overkligt. Och en del av mig önskar nästan att jag aldrig hade sökt upp honom. För då hade jag inte behövt hantera detta också. Det är väldigt mycket kaka på kaka redan som det är. Men och andra sidan är det inte omöjligt att de hade hittat mig i detta läget om jag nu inte hade gjort det själv. Jag bävar för att behöva vara den som ska bestämma om de ska dra ur sladden eller ej. Jag har redan lekt gud tillräckligt i år, för flera år framöver antagligen. Dessutom tycker jag isof att det är familjen som han känner och som har träffat honom massor av gånger som ska besluta något sådant. Inte nån dotter som han inte sett på 23år.

 

Känns lite som 'har man gett sig in i leken, får man leken tåla'. Ang. att han fått en så pass allvarlig stroke, har man en osund livsstil så är det här kanske smällar man får ta. Men det är nog för känslokallt för att yttra något om det egentligen. 

Hela det här året har hittills i princip bara sugit röv.

1. [Januari] För att inleda året dog ju min morfar pga nån levercancer eller liknande. Det blev ingen stor sorg för mig eftersom jag inte träffat honom sen jag var 6år gammal. 

2. [Mars] Nästa sak som hände var ju de incidenterna när en viss sk. pojkvän var indirekt otrogen och spontanbytte tjej med 3 dagars mellanrum med alla drama lamor det skapade som följd.

3. [Juni] Min katt kom hem med avbrutet ben hängande i skinnet med kallbrand som följd och fick avlvias.

4. [Juni] Veckan efter, precis på dagen, avlivades min 14åriga hund som jag haft mer än halva livet. Är trasig beyond reconizion fortfarande. Och antagligen lär det hålrummet förbli tomt som ett stort blödande sår.

 

5. [Juli] Nån månad senare hittade vi ett av de andra djuren död i dess bur, kanske ingen jätteförlust även om den var en av de sötaste jag har/hade.

 

6. [Augusti] En vecka senare ungefär fick vi avliva en till av burdjuren eftersom han fick tandfel och det är meningslöst att göra något åt det annat än avlvia.

 

7. [September] Har över facebook fått reda på i natt av flera av min pappas vänner att han ligger på sjukhus. Nyss fick jag veta varför. Stroke. Saken är ju bara den att han är på andra sidan jordklotet (bor där). Känns ju ungefär så hopplöst som man hade kunnat tro och ana. Att jag sen inte träffat honom sen jag var 1år gammal gör ju inte saken bättre. Känns ju lite fail att bli av med sin pappa innan man ens träffat honom. Sjukhuset vill ha tag i mig i alla fall. God knows why. Detta känns ju en aning weird, I must say.