Mentaldisease

Har inte hört något sen igår. Det verkar illa, sista jag fick veta var att han ligger i koma och att det ser mörkt ut. Hela hans facebook är översvämmad med bilder på honom. Jag har inte uttalat mig om något av det och det känns som om alla väntar på mina moves. Tror det är en kulturell krock på gång. Jag är redan så förstörd av årets alla negativa saker att jag inte riktigt har kraft att orka bry mig så mycket. Men de andra vet antagligen inte om allt annat så de tror väl att jag är en känslokall bitch som inte säger eller skriver någonting till eller om honom. Och de kanske har rätt? Jag är kanske en känslokall bitch som överväger att lägga locket på och vänta ut det. Men, jag vet inte. Jag borde antagligen göra något, vet inte vad. Det är så svårt allting, men ingen har och andra sidan sagt att det skulle vara enkelt.

 

Det känns rättså overkligt. Och en del av mig önskar nästan att jag aldrig hade sökt upp honom. För då hade jag inte behövt hantera detta också. Det är väldigt mycket kaka på kaka redan som det är. Men och andra sidan är det inte omöjligt att de hade hittat mig i detta läget om jag nu inte hade gjort det själv. Jag bävar för att behöva vara den som ska bestämma om de ska dra ur sladden eller ej. Jag har redan lekt gud tillräckligt i år, för flera år framöver antagligen. Dessutom tycker jag isof att det är familjen som han känner och som har träffat honom massor av gånger som ska besluta något sådant. Inte nån dotter som han inte sett på 23år.

 

Känns lite som 'har man gett sig in i leken, får man leken tåla'. Ang. att han fått en så pass allvarlig stroke, har man en osund livsstil så är det här kanske smällar man får ta. Men det är nog för känslokallt för att yttra något om det egentligen.