Mentaldisease

Jag ska söka till en utbildning, distans. Om jag kommer in där kommer jag gå på två kurser, en på heltid och en på distans (heltid?). Kul och potentiellt jätte jobbigt. Jag kan dock mixa ihop jobbet för båda kurserna i en. Hur som helst så håller jag på att skriva mitt personliga brev till denna kurs och jag får nada arbetsro här hemma. De kollar på tv där nere med hög volym. Varpå jag inte kan koncentrera mig alls. Så jag satte på musik som spelar högt och mullrigt. Men jag kan fortfarande inte koncentrera mig. Jag  vet inte vad jag ska skriva eller någonting. Dessutom är det sista anmälningsdag i morgon. Det känns lite hopplöst.

Min favoritblogg har kommit med ett nytt inlägg. http://psychoticlettersfrommen.blogspot.com/

Allt som skrivs där är så jävla sant. Har också haft en massa sådant folk efter mig dock aldrig någon som jag träffat IRL.
Min pappa hade nog varit en bra kandidat för det där dock. (För länge sen).


Jag har riktigt jävla skit ont i handleden. Och idag har jag inte kommit iväg till skolan alls. Och just nu ser jag ingen idé med att åka heller... Buss 1: Missade pga sömn, Buss 2: Missade pga slöhet och insikten att man inte kan stresscykla vägen till bussen på mindre än 7 minuter när det blåser motvind. Buss 3: Jag sov. Slutar 4:a idag, jag brukar ta bussen hem som går vid 15.35 åker jag till skolan nu, med buss, vilket är enda sättet att komma dit på... Så kommer jag åka hem direkt med 15.35 bussen..

Har lessnat på att några av de jag bevakar på bdb skriver som på bilden nedan. Och beslutade mig för att skriva ett "pepptalk" eller liknande. Nu tror jag iofs inte att de kommer läsa skiten men wtf.

---

Just nu är jag deprimerad, som jag alltid blir lite extra när jag oroar mig för något. Framtiden. Det är lågkonjunktur det vill säga man är dödsdömd på arbetsmarknaden, det lönar sig inte ens att försöka. Plugga? Jo visst, min skola kostar 12000kr per termin. Vara hemma? Skönt de första 2 månaderna sen är man bokstavligt talat död i huvudet (när alla man känner är i skolan eller på jobbet sitter man själv hemma och väntar på att tiden ska gå). Jag vet inte vad jag vill och jag har inga drömmar. Det är ingrediensen för att ta livet av sig. (Dessutom är jag permanent ful och motbjudande, men det är inget som jag tänker på sådär. Jag är född sån här och jag är inte sugen på att ändra det med plastikkirurgi. Det kommer inte ändra hur jag är som människa ändå).

Men så tänker jag.. Vem ska ta hand om hundarna om jag dör? Mamma tänker jag då, och visst det skulle hon nog. Sen tänker jag ... Men "Vem ska ta hand om marsvinen om jag dör?" Mamma hade väl varit ett fint litet svar här. Men nej hon skulle sälja dem på stört. Även om jag har fött upp samma linje i över 10år. Vem ska ta hand om mamma när hon är ledsen över min död? ... Ändå har jag skrivit många självmordsbrev, några av dem har jag skickat till mamma...


Jag har splittrat familjen i två delar. Jag och mamma delen och mamma och mammaspojkvän del. Jag tål inte människan. På den tiden då vi pratade med varandra behandlade han mig som en 3åring. Nästan så att han knöt mina skor när jag skulle ut. Han är inte här så ofta eftersom han jobbar långt borta. Men i typ 4år har jag inte pratat med honom. Ärligt talat är det jätteskönt. Även om alla försöker övertala mig att börja prata med honom. Dessutom tål jag inte hans dumma familj som han ibland tar hit.


Dock kommer han gå i pension om inte allt för många år. Och när det sker MÅSTE jag till varje pris flytta hemifrån. Men då åter till några punkter upp... För att flytta hemifrån måste man ha pengar, för att få pengar måste man jobba, för att jobba måste man nästan ha körkort och utbildning. Vad gör man om man inte har något av de sakerna? Min självmordsdeadline ligger på 25år. När jag är 25år och ingenting positivt har hänt då kommer jag tillåta mig själv att fundera på självmord.


Men på samma gång, allting hade kunnat vara värre. Typ scenariot växa upp med min pappa. Som tar droger, dricker mängder med alkohol och misshandlar kvinnor, har sex med tjejer yngre än vad jag är osv. Hade jag växt upp med honom vete katten vad jag hade varit idag. Mycket möjligt, redan död. Mycket möjligt ner knarkad och prostituerad och / eller morsa till egna barn.


Btw så har jag sedan födseln bott permanent på 10 olika ställen och gått på ca 5 olika dagis, 9 olika skolor samt bytt klass 1 gång på en skola.

Men i alla fall så hade livet kunnat se annorlundare ut, med bara små medel. Egentligen ska man inte tänka på sånt, man blir vansinnig då.. Tänk om jag hade bestämt mig för att köpa en annan hund av en annan ras? Då hade jag sluppit med en hund som jag periodvis varit rädd för att han skulle avlivas eller säljas och periodvis varit rädd för hela hunden att han ska bita en i fötterna mitt i natten (min största rädsla när jag var 11år). Eller tänk om vi alltid hade bott på samma ställe hela mitt liv (då hade jag pratat småländska nu)...

Jag vet att det låter motsägelsefullt om jag skriver att man inte bör tänka på självmord. Men tänk på att självmord är liksom helt finito. DU kanske kommer undan livet men alla dina kompisar, din familj och så vidare kommer känna... Alltså, det är ganska ... Eller okej, du kommer undan livet, men när du har gjort det har du lagt på tyngd på dina kompisar och din familj. Självklart kommer de att sakna dig. Dina föräldrar kommer sitta hemma och gråta, sjukskriva sig från jobbet i flera månader. De kommer kanske behöva gå i terapi men kommer ändå alltid känna sig som dåliga föräldrar. De kommer alltid att känna sorg. Kanske till och med så mycket att de själva tar livet av sig... Dina vänner kommer också känna sorg. De kommer alltid komma ihåg "den där tjejen som tog livet av sig" även om de kanske inte kommer ihåg ditt namn.

Alla de som jag har sett skriva "Vad skulle du göra om jag dog?" verkar faktiskt ha saker som gör att de borde fundera jävligt noga över sitt självmordstänkande. Inte minst för att ni är så jävla unga. Ni har vänner och familj som verkligen bryr sig, ni har djur som ni förhoppningsvis älskar. Ni slipper flytta runt i hela Sverige, byta skola var tredje år (eller oftare än så). Ge det några år, se saker från den ljusare sidan. "Okej, jag kanske är ful, men inte fulast i skolan" eller "Okej, min favorithäst kanske kommer säljas, och jag har inte råd. Men mitt liv är värt mer än så. Jag kan alltid försöka hälsa på hästen hos sin nya ägare och har jag tur kanske det kommer en till häst i mitt liv som jag kan älska nästan lika mycket. Har jag ännu mer tur kanske jag en dag kan köpa tillbaka min förlorade älskling!"

Dessutom, deprimerade människor har lätt att dra med andra ner i "djupet". Jag försöker så gott det går att inte dra ner någon ner i mitt mörker mer än nödvändigt. Deprimerade människor kan också ha en frånstötande effekt på andra människor. Jag förlorade "the love of my life" på det sättet, jag var deppig och på kanten till självmord. Han stack, ignorerade mig och blockade mig från alla ställen han kunde komma på. Det var mitt fel. Det var mitt fel. Det var mitt fel. Det var mitt fel. Men det är inte fel att välja att leva vidare. Även om mest negativa saker har hänt under de senaste åren har även en hel del positiva saker inträffat. Om någon frågar mig hur jag mår svarar jag oftast "Det går upp och det går ner som det alltid gör. Men mest går det nedåt".


Nu handlar iofs de flesta "jag tar livet av mig nu" om uppmärksamhet. De som på riktigt tar sitt eget liv brukar inte säga till i förväg. Bara ordnar upp lite i sitt liv, säger indirekt farväl till sina vänner, barn och familj innan de tar sitt liv. En jag har skrivit med på buke men nu är granne med, hittade sin pappa hängd i sitt hus. Han hade flera barn som älskade honom, nu får de äldre barnen berätta för de yngre barnen hurdan deras pappa var när han levde...


Om någon har klarat av att läsa allt detta, vilket jag betvivlar ;) Så tycker jag att ni ska tänka på textens innehåll och budskap.

Jag drömde i natt / innan. Att kanske 5-7 barn i 7-9års åldern tillsammans med en äldre hemlösgubbe  (för länge sedan) var vilse i en jättestor skog. De stod i en klunga dag in och dag ut (i alla väder) och väntade på att bli funna. De var sogsna men de hade i alla fall varandra. Sen endag hörde de ljud, som av människo rop och tjut. De gick närmare, det var ett överbelastat tåg som långsamt åkte förbi med en massa människor i och ovanpå alla vagnarna. Gubben gick närmare och försökte ta i tåget. Men hans hand bara åkte igenom - det var ett spöktåg. Och vad mycket värre var så började alla spöken skrika av upphetsning och började jaga gubben och barnen för de ville ha något att äta.

Nästa "scen" är två av barnen, de två som har överlevt så långt fortfarande på rymmen även om de är avsevärt mycket äldre kanske 14-15år gammla. Och de springer fortfarande för livet runt i skogen gråtandes av panik.

Igår drömde jag att jag hånglade med en kille som jag vet har flickvän, så det kändes fel. Men när det gjordes förvandlades han till en tjej, som var ful och psykotisk. Vi var tydligen ett par eller något. Och vi skulle ha sex, jag fick inte dra därifrån förrän det var fullbordat. Mycket läskig dröm.


Nu precis vaknade jag av att ha drömt att jag var tillsammans med en gubbe som liknade Joseph Fritzel till utseendet. Refererade honom som "Gubben" och han var också vidrig att ha sex med. I drömmen sprang jag runt och plockade jättestora äpplen och åt dem nonstop, typ 20st äpplen. I verkligheten är sådana äpplen så stora att man blir proppmättt på ett enda....


Varför måste jag ha läskiga drömmar för?


Edit: Jag tror faktist att det var Joseph Fritzel i egen hög person.... Gaaaaaaaaaaaaah. Döda mig snälla >.<

Att erkänna. Att det kollades på eurovision song contest i går kväll/natt. I mina öron sög det vinnande bidraget riktigt hårt. Dessutom var det fult med "dansarna" som konstant juckade mot scengolvet. För mycket wailande eller vad det heter, toner som går upp och toner som går ner - gällt och nästan samtidigt. Det enda som var bra var fiolspelandet, är svag för stråkinstrument. Hoppas norge tar sitt förnuft till fånga och låter Lumsk spela någon gång under nästkommande eurovision song contest. Annars är alla norgehistorier som finns sanna och där med basta!


Ska sova snart, men kan passa på att yttra mig om mitt bortfall av intelligens. Satt och jobbade i photoshop med en sak som jag förträngt att jag skulle göra i flera månader. Så gör jag äntligen detta verk. Och när jag är klar . . . Så glömmer jag bort att spara det. Jag är EPIC FAIL idag. Dessutom glömde jag bort att jag skulle ha henna-afton i natt. Lyckat. Får ha det nu i stället eller inte nu men senare idag. (Funderar på om man skulle ta och göra en inpackning med citron och vinäger innan man börjar lägga på hennan, men vill ju ha det så rött som möjligt...)

Jag är loppbiten och det suger.
Hundarna är badade och är alldeles luddiga och mjuka <3
Men lopporna lär ju inte försvinna för det.

SUCK


Jag är en nörd, det är bara att erkäna! Så här tipsar jag nu om mitt senaste nörderi.


http://molehillempire.com

Jag är ingen trädgårdsnörd, även om mamma är det. Vi har en trädgård i verkligheten, som är as stor. Jag tycker inte så mycket om att odla saker. Mer än under gymnasiet när vi skulle odla upp vetefrön 1. med vatten och solljus, 2. utan vatten och solljus, 3. med vatten i mörker, 4. utan vatten i mörker. De som var utan vatten döptes till lärares namn...
Men i alla fall, det där håller mig upptagen då och då när andan faller på, molehill alltså.

Lång


blev

Kort


*gråt*

Jag vill ha sex på ett rapsfält....





För att det luktar så jävla gott <3

Det finns randiga fält här och...



En och annan fågel

Den enda ljuspunkten just nu är att jag överväger att söka till en distans skrivarkurs till nästa år. Jag är nog inte redo för konstskolor så som det är nu. Eller redo för något alls egentligen.

I går drömde jag att jag onanerade. Det gjorde jag inte irl. Och har inte gjort på jag vet inte hur länge. Det är fail.

Det är fail att min dygnsrytm är super fuckad nu.

Det är fail att min skolas rektor tycker jag borde göra en hälsoundersökning eftersom min sjukfrånvaro är lite för stor. Och det är den ju men gå till läkare? Det är tack vare de som jag har delar av mina "problem". Så nej tack.

Jag är fail eftersom jag mer och mer får fjortis-emo-tankar.

Min hund är fail, han har börjat sin morgon med att sätta i sig en massa kattbajs.

Min musiksmak är i vissa fall väldigt fail.

Min sociala förmåga har alltid varit helt fail. Och på måndag måste jag ringa en person som jag aldrig ringt förut. Som dessutom är viktig för min framtida överlevnad. Jag kommer inte klara det med min failande förmåga för interaktion.

Allt failar, verkligen allt failar.

Idag dog Swerker, av ålder. Dock av okänd ålder. Han var gammal, frågan är hur gammal. Köpte honom från en djuraffär som egentligen inte säljer djur utan bara har djur som man kan köpa om man frågar snällt. I alla fall hävdades det att Swerker var 3 månader gammal. Men när jag köpte honom var han STOR, riktigt stor. Så snarare kanske 3år. Och jag har haft honom i 3-4år nu. Så det blir en rimlig ålder att dö av ålder.

Så väljer jag att beskriva mitt liv som det är just nu. Det är ett halvplågat tillstånd men på samma gång lungt eller vad nu motsatsen till plågad är. Som en tv som är avstängd genom ett tryck på fjärkontrollen står jag och drar ström eller som i mitt fall... Liv. Kanske rör det sig om depression? Vad vet jag. Faktum är att jag inte vet, jag vet inte varför det är såhär. Det har varit nästan likadant i fyra-fem år om inte ännu längre. Det är jobbigt.

Just nu är det också besvärande med ett stundande bröllop. Mamma och hennes särbo ska gifta sig om några månader. Idag sattes datumet för vigseln. De diskuterar vad de ska heta i efternamn, vilka som ska komma och om jag ska läsa en dikt på bröllopet.... GAH. Att de gifter sig har jag väl inget med att göra, men jag har under ganska många år ogillat honom. Han har funnits i mitt liv sen jag var fyra-fem år. De första åren gick väl bra men sen gick det åt skogen när han försökte uppfostra mig. Seriöst. Det känns som ett dödsdömt projekt. Jag tokledsnade när han behandlade mig som en 5åring när jag var 15-16år, har inte pratat alls direkt mycket med honom sen dess. Kanske något ord här och något ord där. När det verkligen har behövts.



När han går i pension och flyttar hit permanent kommer jag garanterat att se till att vara utflyttad härifrån. Jag klarar inte av hans närvaro alls speciellt bra. Klarar inte av hans släkt heller, speciellt inte hans morsa som iofs är närmare 100år men ändå. Jag antar att min rädsla är att jag kommer vara kvar här den dagen han flyttar hit på heltid. Det skulle kännas sjukt misslyckat på alla plan. I och för sig är jag nog redan så nära kanten till misslyckande man kan komma.

Apropå släktskap, jag funderar på hur pass mycket man ska tro på det som manodepressiva personer säger/skriver. Ligger det någon sanning i påståenden som sägs/skrivs under "anfallen" eller om allt är uppdiktat? I och för sig är det väl uppdiktning som det hela handlar om. Men vad vet jag. GAH. Vad jobbigt att sådana saker nedärvs. Jag borde donera mig själv till forsning i levande tillstånd. Det verkar kunna behövas.

Min pappa är... Jag vet inte... Han är vrickad, skruvad, omogen... ett svin? Jag vet inte vad han är. (Det är inte han som är manodepressiv). Nu senast skickade han en bild på facebook med sig själv i mitten och två yngre tjejer på vardera knä. Texten som följer med bilden är typ "jag har en bal och tjejerna jag är med är yngre än vad du är". Jag är 20, några månader från 21... Och min... pappa dejtar/sexar eller vad han nu gör med tjejer som är yngre än vad jag är. Omdömeslöst kanske man kan kalla det. Fast det jag har mer "probelem" med är väl att han tar droger. Fast än han skrivit att han ska sluta. Jag blir inte klok på sådana människor.


Han vill att jag åker och hälsar på honom. Och visst jag skulle inte ha något emot att åka ner till Australien. Mer än att det är dyrt och smutsar ner miljön ytterligare. Men jag är rädd för vad jag skulle göra när jag är där nere. Jag litar inte på mig själv som full, vilket jag förmodligen skulle bli. Dessutom är jag blyg och folkskygg. Förhållningssättet med människor emellan är annorlundare där nere osv. Jag skulle i alla fall inte åka dit själv, det är för ... Fasansfullt.

Anyway, jag har ingen aning om vad framtiden planerar för mig. För själv har jag inga större förhoppningar om att något ska bli bättre. Jag vet inte vad jag ska göra efter sommaren. Förmodligen går jag väl kvar ett år till på skolan, vad skulle jag annars göra? Och sen kommer följd frågan, vad ska man göra efter att den här skolgången är klar? Det här känns som ett bra läge för mig att bli försatt i koma och få vakna upp igen om sesådär 100år eller något. Gärna intakt, fast i denna tidsålder. Fast det är nog ganska omöjligt.

Lalalalala jag känner mig illamående och har gjort det under flera timmar. Kanske är svininfluensa man har fått. Förmodligen inte. Så vitt jag vet så har jag inte varit i kontakt med någon som rest i varesig södra usa eller mexico/sydamerika. Folk som har gjort det borde ju vara solbrända utöver det vanliga och några sådana har jag inte sett på bussen... Fast och andra sidan. Om person A kommer hem från Mexico resan och smittar person B och person B sätter sig på min buss så finns ju risken att det hoppar vidare eller över snarare. Och in.

Man kanske skulle börja med tvättsprit i handbagaget, vantar på händerna när man ska ta i saker som andra har varit i kontakt med osv. Fast om man skulle följa sådana... regler så skulle det gälla hela familjen och jag vet att hela familjen inte kommer vilja ha vantar på sig jämt. Jag skulle inte orka.

Hellre då att man får sjukdommen, kanske hamnar på sjukhus, blir behandlad, blir frisk och får ytterligare en sjukdom att vara resistent mot. Fast sen kommer det säkert mutera sig och då kan man bli sjuk av en muterad form av viruset. Det kanske man inte vill och i och med att man redan blivit botad från den... dens föregångare är ju risken ganska stor att man på samma gång gjort viruset resistent mot behandlingsmedecinen. Lyckat.

Jag läste ut min bok som jag läste idag. Jag saknar den, den var hemtrevlig på något sätt. Har börjat läsa nästa bok av samma författare. Men finner inte alls samma "glädje" i den ännu. Det kanske blir bättre, har just börjat läsa den så. KUK. Där gick en av mina lillfingernaglar av, nu är den bara 3mm lång (av det som är utanför fingret) biten som gick av är ca 1cm. Jag kommer sakna den mycket. Synd att naglar växer så jävla långsamt. Snart kommer naglarna på andra handen börja gå av och då kommer jag riva sönder mig själv ofrivilligt medan jag sover. KUL.

Igår avlivades min kompis hund Fanny. Hade Fanny och hennes hundkompis "Raptor" boende här hemma under några månader för några år sedan. Jag dog lite inombords när jag läste att hon blivit avlivad nu.