Mentaldisease

Så väljer jag att beskriva mitt liv som det är just nu. Det är ett halvplågat tillstånd men på samma gång lungt eller vad nu motsatsen till plågad är. Som en tv som är avstängd genom ett tryck på fjärkontrollen står jag och drar ström eller som i mitt fall... Liv. Kanske rör det sig om depression? Vad vet jag. Faktum är att jag inte vet, jag vet inte varför det är såhär. Det har varit nästan likadant i fyra-fem år om inte ännu längre. Det är jobbigt.

Just nu är det också besvärande med ett stundande bröllop. Mamma och hennes särbo ska gifta sig om några månader. Idag sattes datumet för vigseln. De diskuterar vad de ska heta i efternamn, vilka som ska komma och om jag ska läsa en dikt på bröllopet.... GAH. Att de gifter sig har jag väl inget med att göra, men jag har under ganska många år ogillat honom. Han har funnits i mitt liv sen jag var fyra-fem år. De första åren gick väl bra men sen gick det åt skogen när han försökte uppfostra mig. Seriöst. Det känns som ett dödsdömt projekt. Jag tokledsnade när han behandlade mig som en 5åring när jag var 15-16år, har inte pratat alls direkt mycket med honom sen dess. Kanske något ord här och något ord där. När det verkligen har behövts.



När han går i pension och flyttar hit permanent kommer jag garanterat att se till att vara utflyttad härifrån. Jag klarar inte av hans närvaro alls speciellt bra. Klarar inte av hans släkt heller, speciellt inte hans morsa som iofs är närmare 100år men ändå. Jag antar att min rädsla är att jag kommer vara kvar här den dagen han flyttar hit på heltid. Det skulle kännas sjukt misslyckat på alla plan. I och för sig är jag nog redan så nära kanten till misslyckande man kan komma.

Apropå släktskap, jag funderar på hur pass mycket man ska tro på det som manodepressiva personer säger/skriver. Ligger det någon sanning i påståenden som sägs/skrivs under "anfallen" eller om allt är uppdiktat? I och för sig är det väl uppdiktning som det hela handlar om. Men vad vet jag. GAH. Vad jobbigt att sådana saker nedärvs. Jag borde donera mig själv till forsning i levande tillstånd. Det verkar kunna behövas.

Min pappa är... Jag vet inte... Han är vrickad, skruvad, omogen... ett svin? Jag vet inte vad han är. (Det är inte han som är manodepressiv). Nu senast skickade han en bild på facebook med sig själv i mitten och två yngre tjejer på vardera knä. Texten som följer med bilden är typ "jag har en bal och tjejerna jag är med är yngre än vad du är". Jag är 20, några månader från 21... Och min... pappa dejtar/sexar eller vad han nu gör med tjejer som är yngre än vad jag är. Omdömeslöst kanske man kan kalla det. Fast det jag har mer "probelem" med är väl att han tar droger. Fast än han skrivit att han ska sluta. Jag blir inte klok på sådana människor.


Han vill att jag åker och hälsar på honom. Och visst jag skulle inte ha något emot att åka ner till Australien. Mer än att det är dyrt och smutsar ner miljön ytterligare. Men jag är rädd för vad jag skulle göra när jag är där nere. Jag litar inte på mig själv som full, vilket jag förmodligen skulle bli. Dessutom är jag blyg och folkskygg. Förhållningssättet med människor emellan är annorlundare där nere osv. Jag skulle i alla fall inte åka dit själv, det är för ... Fasansfullt.

Anyway, jag har ingen aning om vad framtiden planerar för mig. För själv har jag inga större förhoppningar om att något ska bli bättre. Jag vet inte vad jag ska göra efter sommaren. Förmodligen går jag väl kvar ett år till på skolan, vad skulle jag annars göra? Och sen kommer följd frågan, vad ska man göra efter att den här skolgången är klar? Det här känns som ett bra läge för mig att bli försatt i koma och få vakna upp igen om sesådär 100år eller något. Gärna intakt, fast i denna tidsålder. Fast det är nog ganska omöjligt.