Jag = Pepptalk
0kommentarer
Just nu är jag deprimerad, som jag alltid blir lite extra när jag oroar mig för något. Framtiden. Det är lågkonjunktur det vill säga man är dödsdömd på arbetsmarknaden, det lönar sig inte ens att försöka. Plugga? Jo visst, min skola kostar 12000kr per termin. Vara hemma? Skönt de första 2 månaderna sen är man bokstavligt talat död i huvudet (när alla man känner är i skolan eller på jobbet sitter man själv hemma och väntar på att tiden ska gå). Jag vet inte vad jag vill och jag har inga drömmar. Det är ingrediensen för att ta livet av sig. (Dessutom är jag permanent ful och motbjudande, men det är inget som jag tänker på sådär. Jag är född sån här och jag är inte sugen på att ändra det med plastikkirurgi. Det kommer inte ändra hur jag är som människa ändå).
Men så tänker jag.. Vem ska ta hand om hundarna om jag dör? Mamma tänker jag då, och visst det skulle hon nog. Sen tänker jag ... Men "Vem ska ta hand om marsvinen om jag dör?" Mamma hade väl varit ett fint litet svar här. Men nej hon skulle sälja dem på stört. Även om jag har fött upp samma linje i över 10år. Vem ska ta hand om mamma när hon är ledsen över min död? ... Ändå har jag skrivit många självmordsbrev, några av dem har jag skickat till mamma...
Jag har splittrat familjen i två delar. Jag och mamma delen och mamma och mammaspojkvän del. Jag tål inte människan. På den tiden då vi pratade med varandra behandlade han mig som en 3åring. Nästan så att han knöt mina skor när jag skulle ut. Han är inte här så ofta eftersom han jobbar långt borta. Men i typ 4år har jag inte pratat med honom. Ärligt talat är det jätteskönt. Även om alla försöker övertala mig att börja prata med honom. Dessutom tål jag inte hans dumma familj som han ibland tar hit.
Dock kommer han gå i pension om inte allt för många år. Och när det sker MÅSTE jag till varje pris flytta hemifrån. Men då åter till några punkter upp... För att flytta hemifrån måste man ha pengar, för att få pengar måste man jobba, för att jobba måste man nästan ha körkort och utbildning. Vad gör man om man inte har något av de sakerna? Min självmordsdeadline ligger på 25år. När jag är 25år och ingenting positivt har hänt då kommer jag tillåta mig själv att fundera på självmord.
Men på samma gång, allting hade kunnat vara värre. Typ scenariot växa upp med min pappa. Som tar droger, dricker mängder med alkohol och misshandlar kvinnor, har sex med tjejer yngre än vad jag är osv. Hade jag växt upp med honom vete katten vad jag hade varit idag. Mycket möjligt, redan död. Mycket möjligt ner knarkad och prostituerad och / eller morsa till egna barn.
Btw så har jag sedan födseln bott permanent på 10 olika ställen och gått på ca 5 olika dagis, 9 olika skolor samt bytt klass 1 gång på en skola.
Men i alla fall så hade livet kunnat se annorlundare ut, med bara små medel. Egentligen ska man inte tänka på sånt, man blir vansinnig då.. Tänk om jag hade bestämt mig för att köpa en annan hund av en annan ras? Då hade jag sluppit med en hund som jag periodvis varit rädd för att han skulle avlivas eller säljas och periodvis varit rädd för hela hunden att han ska bita en i fötterna mitt i natten (min största rädsla när jag var 11år). Eller tänk om vi alltid hade bott på samma ställe hela mitt liv (då hade jag pratat småländska nu)...
Jag vet att det låter motsägelsefullt om jag skriver att man inte bör tänka på självmord. Men tänk på att självmord är liksom helt finito. DU kanske kommer undan livet men alla dina kompisar, din familj och så vidare kommer känna... Alltså, det är ganska ... Eller okej, du kommer undan livet, men när du har gjort det har du lagt på tyngd på dina kompisar och din familj. Självklart kommer de att sakna dig. Dina föräldrar kommer sitta hemma och gråta, sjukskriva sig från jobbet i flera månader. De kommer kanske behöva gå i terapi men kommer ändå alltid känna sig som dåliga föräldrar. De kommer alltid att känna sorg. Kanske till och med så mycket att de själva tar livet av sig... Dina vänner kommer också känna sorg. De kommer alltid komma ihåg "den där tjejen som tog livet av sig" även om de kanske inte kommer ihåg ditt namn.
Alla de som jag har sett skriva "Vad skulle du göra om jag dog?" verkar faktiskt ha saker som gör att de borde fundera jävligt noga över sitt självmordstänkande. Inte minst för att ni är så jävla unga. Ni har vänner och familj som verkligen bryr sig, ni har djur som ni förhoppningsvis älskar. Ni slipper flytta runt i hela Sverige, byta skola var tredje år (eller oftare än så). Ge det några år, se saker från den ljusare sidan. "Okej, jag kanske är ful, men inte fulast i skolan" eller "Okej, min favorithäst kanske kommer säljas, och jag har inte råd. Men mitt liv är värt mer än så. Jag kan alltid försöka hälsa på hästen hos sin nya ägare och har jag tur kanske det kommer en till häst i mitt liv som jag kan älska nästan lika mycket. Har jag ännu mer tur kanske jag en dag kan köpa tillbaka min förlorade älskling!"
Dessutom, deprimerade människor har lätt att dra med andra ner i "djupet". Jag försöker så gott det går att inte dra ner någon ner i mitt mörker mer än nödvändigt. Deprimerade människor kan också ha en frånstötande effekt på andra människor. Jag förlorade "the love of my life" på det sättet, jag var deppig och på kanten till självmord. Han stack, ignorerade mig och blockade mig från alla ställen han kunde komma på. Det var mitt fel. Det var mitt fel. Det var mitt fel. Det var mitt fel. Men det är inte fel att välja att leva vidare. Även om mest negativa saker har hänt under de senaste åren har även en hel del positiva saker inträffat. Om någon frågar mig hur jag mår svarar jag oftast "Det går upp och det går ner som det alltid gör. Men mest går det nedåt".
Nu handlar iofs de flesta "jag tar livet av mig nu" om uppmärksamhet. De som på riktigt tar sitt eget liv brukar inte säga till i förväg. Bara ordnar upp lite i sitt liv, säger indirekt farväl till sina vänner, barn och familj innan de tar sitt liv. En jag har skrivit med på buke men nu är granne med, hittade sin pappa hängd i sitt hus. Han hade flera barn som älskade honom, nu får de äldre barnen berätta för de yngre barnen hurdan deras pappa var när han levde...
Om någon har klarat av att läsa allt detta, vilket jag betvivlar ;) Så tycker jag att ni ska tänka på textens innehåll och budskap.
Kommentera