Mentaldisease

Snart gått ett år sen min pappa dog. Finns inget fysiskt att sakna eftersom jag inte hann med att träffa honom. Det jag saknar är det som inte skedde - ett liv som aldrig ägde rum. Ett liv där man kanske hade åkt över jorden för att träffa hans föräldrar, tillsammans med honom och mam. Men de var unga och duma när det begav sig och så blev det så här. Ett och ett halvt år har gått sen min morfar dog. Inte heller här finns något fysiskt att sakna eftersom jag inte träffade honom alls sen jag var typ 6-7år eller liknande ålder. Hade blivit passiv rökare om jag träffat honom stup i kvarten. Det enda som fallit bort är en del av släkten som nästan ingen har kontakt med längre. Min 'styvfarmor' om man kan uttrycka det så, är 100år gammal och inte död än. Konstigt hur vissa kan leva till synes föralltid medan andra tas av daga innan 50års dagen. Min pappa var adopterad. Det innebär indirekt att jag har dubbeluppsättning av farföräldrar på andra sidan jorden. Har fått höra av mam att hans biologiska föräldrar var svensk/brittisk men det känns orealistiskt. Hade velat veta, men sen är det kanske inte det första ens farmor och farfar som faktiskt känner till ens existens vill höra. Min farmor har hudcancer. Som så många andra i samma del av världen. Vemodigt att tänka på allt som hade kunnat vara om allt varit annorlundare... Men då hade jag nog varit kristen/religiös och det är ju inte heller kul.