Mentaldisease

Eftersom det fortskrider. Nu är jag iaf mer säker än förut på att vi troligen aldrig mer kommer träffas. Jag vill inte träffa någon som sitter och tänker på nån annan hela tiden. Vilket du nog garanterat skulle göra om vi sågs igen. Jag tänker inte önska er lycka till för jag vet att det inte kommer bli något, 19åringar leker med folk. Första bästa bättre killen som hon får tag i och du kommer vara ute ur leken på bråkdelen av en sekund. Om du slutade överösa henne med komplimanger skulle hon inte ha något hon ser i dig mer (du kan ju pröva för att prove my point). Varvid hon skulle vandra vidare till någon annan som kan överösa henne med komplimanger. 19åringar fungerar så.

Känns ju bra att du slängde bort nån som faktiskt gillade dig för annat än dina komplimanger. Duktigt jobbat.

Och andra sidan kan man ju träffas som kompisar, hur nu det skulle gå, men typ bara för att spela tvspel, se filmer etc. Som allt det där andra vi pysslat med när vi inte knullat som råkaniner.

Mitt rage har stillat sig helt nu. På så sätt att jag typ inte minns vad jag rage:ade över. Men jag tänker inte återgå till att läsa texterna för då lär det väl bubbla upp igen. Men låt oss säga... Sådana rage förekommer då och då. Typ när jag trippar över till något borderline likt tillstånd. Det är pga de episoderna som min blogg heter som den gör. Kan tänka mig att det inte är speciellt roligt att vara fokus för det hela. Även om det denna gången troligen var välförtjänt. 

Oklart hur det blir nu. Men man får väl se hur saker och ting utvecklar sig. Typ som "den som lever får se" eller "det kunde varit värre" och sen nästa citat på det.

I guess det mesta har lugnat sig nu. Mitt rage börjar lägga sig men inte riktigt ännu. Kul att du ragear på budbäraren, den som skvallrar när det hade en väldigt liten del i det hela. Var redan trasig innan hon nämnde att du brukade sitta medan vi 'var tillsammans' typ:

du: *ragga sönder 19åring*
de andra i konversationen: stackars *******
du: amen hon vet ju inget

Jag vet ändå att du mest bara trollar, det är inte det jag rage:ar över mest. Nu spelar det ju ingen roll längre. Men det är ju ändå ganska respektlöst, inte direkt så att man skämtar om sådant och tror inte så många skrattar åt det heller. Hade jag raggat sönder och samman någon medan vi var "tillsammans" hade jag nog inte dragit till med "amen han vet ju inget" varken på skoj eller på allvar. 

Det är snarare det att det var som ett halvt deja vu på det som hände i höstas. När de jag snackat med dagligen sen April helt plötsligt bara försvann över en natt. Som ett akvarium med väggar som skyddar och en dag går det bara sönder. Av oförklarlig anledning. Bara försvinner. *POFF*. Och där sitter man själv och ingen vill kännas vid en mer. När det är den enda sociala kontakt man har i princip. Okej, ni kanske inte försvann men det blev lite väl mycket sk gulligull med dig vs en viss 19åring - även när jag var med - även när vi "var ihop". För mycket för min smak. Det är nästan på samma nivå som att försvinna. Och nej, jag är inte svartsjuk på henne, som sagt får du gärna knulla med henne, eftersom det är det du verkar vilja göra (men som sagt är jag inte så sugen på att ha dig då - för man kan inte få kakan och äta den).

Men visst du kan väl skylla på budbäraren för att hon inte uppfattar dina sk skämt som just skämt. För de kan ju inte varit speciellt roliga om hon misstolkar de som något annat än det du påstår att de var. 

Och det är det jag menar och menade förra gången, när du bara försvann och inte sa ett ljud på en hel vecka. Den gången var det iaf msn/skype som felade ur (eller var det bara en dålig ursäkt?). Folk försvinner från en utan att ge en anledning. Tydligen så behövs inte det för man är inte värd det. Eller så ska man förstå själv varför nån bara drar, försvinner och lägger allt bakom sig på direkten. Eller slutar snacka med en eller vad som. Fast kanske är man för dum i huvudet för att uppfatta subtila men logic signaler men de måste vara sjukt hemlighetsfulla isof.

Detta inlägg lär väl sabba ännu mer men skitsamma, du ensam har redan sabbat så mycket av mitt förtroende som jag redan innan hade sjukt lite av - på grund av det i höstas, det i slutet av sommaren och alla andra gånger innan dess som folk bara försvunnit på ett eller annat sätt. Det enda som har varit bra med det här rage utbrottet är att det inte ledde till självmordstankar, det brukar det nämligen göra. Eftersom min hjärna säger: "Ingen vill vara med dig. Du är bara onödig, du kan lika gärna ta livet av dig". - Fast den har ju faktiskt rätt, på sätt och vis.

Också denna natt lär sluta som så många andra nätter den här veckan, med att jag gråter mig själv till sömns. Inte pga det du gjorde när du trollade, utan för allt det andra.

Hormoner är i högvarv pga pms, samtidigt som det är påsklov och huset är fullt med folk när det annars bara brukar vara jag och hundarna och katten hemma. Bristen på tystnad gör mig galen av irritation. I synnerhet från min mammas man. Minsta move han gör ökar min irritationsnivå. En viss irritationsnivå har byggts upp pga förrförra inlägget.

Kommer nog få det att låta som det handlar om ett asstort svin nu. Men det kanske det är sett från ett annat perspektiv? Jag har förmåga att få saker och ting att verka mer negativt / hemskt än vad det egentligen är. Men ja.. Here we go. Och eftersom personen i fråga sitter dygnet runt och pratar med mina kompisar på skype så blir det inte mycket tid över att prata/skriva själva (i synnerhet inte eftersom det loggas ut från skype så fort den sista vännen sagt godnatt). Och jag tvivlar på att det här kommer läsas av personen i fråga, för det verkar vara dåligt på den fronten när man har händerna fulla med annat som är viktigare... Så som att prata snusk med oskuldsfulla 19åringar.

Känner mig lite som den där kaninen man skaffar tre dagar efter att sin älskade kanin plötsligt dött av oförklarlig anledning när man kommer hem från en jättekul dag i skolan. Bara för att det inte ska kännas så tyst när man går förbi buren. Att man sen sedan länge har tröttnat på att ha kaniner är en annan femma som verkar oviktig i det ögonblicket. Det är alltid roligt att ha ett nytt djur, allra roligast i början. Att det sen är något som får sitta i sin bur resten av livet och tugga på torra pelletsbitar och aldrig få komma utanför burens gallerväggar är en annan oviktig femma. Det finns andra saker som lockar än att ha en kanin helt enkelt.

Du utger dig för att inte vara ett svin, ditt ex var otrogen mot dig och ändå har du under hela tiden vi hade vad det nu var, raggat på mina kompisar på skype. Förmodligen mer trollande än riktigt raggande. Men ändå. Jag kan väl inte direkt påstå att jag tar åt mig, mer för det faktum att du nog inte hade varit okej med att jag satt och raggade på dina vänner i skype. Du vill gärna ha kakan och äta den men om kakan vill ha både kakburk och kakförpackning så blir du svartsjuk och jobbig / tjatig. Dubbelmoral som fan. Och andra sidan skvallrar de om att du sagt något i stil med "amen det vet hon ju inte om" när de blivit raggade på. Moget och inte alls svinigt. Nejdå.

Det värsta med sådant här, när sådant händer är inte att det sker utan att typ hela den sociala "värld" man byggt upp under en längre tid, i nuläget, chattgänget mer eller mindre rycks bort från ens fötter. Som den mattan man just stod på. Och rätt som det är ligger man på marken medan nån står och viftar triumferande och hånfullt på mattan likt en flagga. Det är andra gången på mindre än ett år något sådant sker eller är på väg att ske (känns det som). [Nytt chattgäng sökes om det hela spårar ur helt].

Jag kanske överreagerar helt, det brukar jag också göra men det känns inte så mycket som det den här gången. I nuläget känns det inte som vi kommer ses nån mer gång, det vore allt till trots ganska synd, det är inte det jag vill direkt, med tanke på allt det som var bra. Men tänk till lite och skriv något på skype, msn eller sms eller något.

... Även sättet att fråga "chans" på är ju ganska nonchalant, i skype med 2-3 andra närvarande. Varför ....? Skulle inte förvåna mig alls om du får de att bli medlemmar på k6 bara för att kunna vara P med de, som någon slags "titta här vad jag kan få!" eller "rätt åt dig bitch ex". Det är inte status att ha flickvän, ser man det som en status har man fel attityd till det.

Har kommit fram till det senaste dygnet att jag inte kan känna saknad. Lite saknad kanske finns någonstans undantryckt men överlag så verkar det inte vara någon alls. Försöker komma på om jag saknar någon [person] eller något [djur] jag har förlorat. Men svaret är antingen "nej" eller "nja". Av de personer jag känt som har avlidit är det ingen sådär som jag saknar, det enda har varit att jag tyckt att en annan skulle dött istället för den som gjort det. Med djuren är det väl annorlunda... Har förlorat massor med djur under årens lopp.. Värst är det ju med de man har haft länge men man känner mest saknad de första 2-3 dagarna som allra mest. Fast en 'djurisk' saknad har jag iofs. På så sätt att jag kommer ihåg och kommer ofta att tänka på min första riktiga kanin, som var så jäkla snygg och gos på alla sätt och vis. Men saknad som i att jag vill att han ska återuppstå (ever typ 10års frånvaro) känns ju lite .... nej tack. Temporära saknader har jag inte heller gott om. Saknar ingen vän eller familj om de försvinner, reser bort eller inte hinner träffas. Det är väl mer så att det är skönt när man väl ses igen men fram till det ögonblicket finns i princip ingen saknad med i bilden.

Bara.några.timmar.kvar.nu

 

Jag räknar ner minut för minut, timmer för timme tills han ska åka härifrån. Hela hans existens stör mig. Jag blir bara mordisk, bitter och ännu mer störd på hans blotta existens. IQ guldfisk är han, delux sådan. Jag vill inte beblanda mig med sådana primitiva varelser. Är mer givande att kolla på teletubbies nonstop i ett dygn framför det som pågår nu. Han vägrar åka härifrån. Jag vill gråta. Men jag har ingenstans att göra det. Ingenstans. Så jag satsar på att förstöra min hörsel istället, för då slipper jag höra hans vidriga kroppsljud. Bara några timmar kvar nu.

Jag åkte uppåt landet idag. Började kanonbra med att sova 1+ timme den "natten" (somnade vid 7 på morgonen, väcktes kvart i 9). -10.6 ute och jag skulle ha strumpbyxor, klänning och en tunn tröja. Förvisso i bilen men ... I alla fall. Brutalkallt är allt jag kan säga om den saken. Resan upp gick finfint, syndade till det med godis och snabbmat, vilket normalt sett inte äts. Var på håret att vi kom i tid till begravningen eftersom det var förvirring kring tider. Begravningen fortlöpte som man kan tänka sig att en begravning går till. (Hade typ en tanke kring det två-tre dagar sedan att han bara spelade död och skulle i själva verket samla familjen nu och så hoppa upp som gubben i lådan (bokstavligt talat) och så skjuta sig själv i huvudet alá I-make-my-own-decision-when-to-die och då först hade det blivit på riktigt). Men givetvis var han död redan. Efter begravningen kom 'dödsstöten' vilket är totalt opassande ordval i det här sammanhanget. Men jag hade väntat det, eftersom jag är pessimistisk som fan. Hans fru(?) yttrade "De där två kommer inte" (menat till mig och morsan) till något sådant där 'efterspel' som nån familjemedlem håller (med typ mat och sånt). Så det blev jag, morsan och hennes syster som drog och efterspel-fikade på annat håll. Blev snabbmat igen även om vi just käkat. Sen blev det lite stadsfotografering från min sida innan vi skiljdes åt och så åkte vi hem de där 4,5 timmarna igen. Sov större delen av vägen hem, alltjämt frysandes.

Min mormor var tapper idag, hon hatar hundar, ja alla djur egentligen, så länge de inte ligger på tallriken. Men hon var hund (och katt) vakt idag. Konstigt nog väldigt human sådan också (för att vara henne i alla fall).

Fast egentligen inte. Eller jo lite. Men bara kanske. Eller nej, känslan är densamma som förut men ... Anyhow, det var länge sen nån i min familj trillade av pinn. Förra gången det skedde var det min gammelmormor som jag knappt heller hade träffat, i alla fall inte så mycket. Med henne fanns det dessutom en enorm språkbarriär. Trots att hela den sidan av släkten är så ursvenska som man bara kan bli. Svenska minoritetsspråk in action (älvdalska lr ngt). Begravning norrut i smällkalla vintern med typ -30 på natten, nu var väl iofs inte begravningen på natten men ändå... Såvärst stor var man nog inte heller, typ kanske 12år eller kanske yngre...

Denna gång är det ju min morfar. Oklart om/när/hur det blir begravning. Jag vet nada om någonting mer än att han trillat av pinn, och att det förmodligen gick fort. Men har inte träffat personen i fråga på typ 17år... När min morsas mans pappa dog fick den närmaste familjen, dvs hans barn och deras familjer (däribland, tyvärr jag) vara med på ett sk "sista farväl". Med öppen kista och hela den grejen innan själva begravningen. Det känns ju som att det kan bli något sådant igen. Då är frågan om man ska rubba sin mentala bild av honom från de 2-3 gånger jag minns att jag träffat honom. Eller om man ska skapa sig en ny(are bild)? Det är ju inte ens säkert att det blir något. Med tanke på att familjen knappast är speciellt sammanhållen, på något sätt och vis. Fast och andra sidan är det väl just begravningar som familjer kommer samman vid igen?

Jag gäckar google och söker på familjens efternamn för att se om nån av de som bloggar med namnet har skrivit något om det. Vet inte om alla som bloggar med det namnet är 'äkta vara' men det är ju just det jag är ute efter att få se. Sånt här väcker stalkern i mig, totalt, på alla plan. (Men samtidigt vill jag spela minecraft och sitter och planerar hur jag ska bygga där). Känslan just nu är mer att jag vet inte om jag ska vara ledsen och eventuellt gråta? (men då känns det inte som om jag gråter över "förlusten" av en släkting utan mer över livet i sig, som alltid annars). Eller om jag ska typ bara leva på typ fixa något att käka, spela halva natten och skita i morgondagen, för att jag kan.

När man bor på landet dyker det då och då upp katter, hemlösa som vilsna. Somliga stannar och blir permanenta invånare i ens hushåll, andra vandrar vidare, somliga får ett nytt hem och några slutar i en grop i marken. De är nog alla lika oönskade från en början men successivt övergår det till något annat. 

Lika oönskade som de är från en början, är nog större delar av min familj jämtemot varandra. I synnherhet på vissa av hållen. Min morfar som jag inte träffat sen jag var typ 6år gammal (av förklarliga skäl) kommer jag inte någonsin att få träffa mer (och jag vet inte om jag hade velat det heller). Men han har i alla fall dött. 

Eftersom jag inte har nån större connection med honom så lär jag inte vara exemplarisk sörjare. Även om jag antar att jag får ta och följa med på nån begravning längre fram i tiden. Det vore ju iofs ganska 'roande' men .... Tja...

Jag har börjat förändras rent smakmässigt. Vad det riktigt beror på vet jag inte riktigt men... Typ innan så föredrog jag absolut att snacka med folk runt 30-35 och några år till (men under 40). En jag legat med är 37 till och med, även om han inte ser ut att vara så pass nära 40. Jag tror inte det kan grunda sig i sk "daddy issues". Har växt upp med altenativ farsa och han hatar jag så eheheehm nä känns inte riktigt spot on där. Om jag hade sökt efter nån med hans typ hade jag kammat hem noll, för alla som påminner om honom är übergays. Min riktiga farsa är nog rätt mycket svinig, iaf in the past. Men folk förändras! (Men kanske inte så mycket som man vill?). 

Ett tag låg genomsnittåldern på de jag snackade med på 27år, var jättevidskeplig just då och såg det mer som ett sign x) Själv var jag väl en 17-18år då. Avverkade några (2st) dudes som var 27 när jag var 18-19, de är ju iaf nu över 30. Mitt genomsnitt åldersmässigt nu ligger på 28år (hang up much?). Men typ.... Jag vet inte... Det här är väl rätt overkill att skriva om egentligen. Idk. Det känns inte relevant eller viktigt att skriva om även om det är sant. 

Jag snackar mer och mer med folk i min egna ålder. Och anledningen till att jag inte gjort det förut har mer varit pga en viss paranoia över att bli lokaliserad av folk som i det förflutna inte var jättetrevliga att ha och göra med. Men känns lite ... Idk... Men att bry sig om det fortfarande? Kanske lite overkill. Så att släppa det förflutna känns som en rätt bra grej att göra. Möjligheterna öppnas ju en aning då. Dessutom är personer i de åldrarna jag siktade mitt monumentala sauron öga mot förut i dessa trakter oftast ordentligt forever aloooooone med genetik som kan få vem som helst att spinna som en katt i en torktummlare av förtvivlan.

Så att sänka genomsnittet vore ju inte helt fel... Eller något kanske...

Eller vad man kan säga.... Jag har börjat tänka i nya tankebanor och jag vet att jag tänker i de banorna (obviously) men mer i sådana banor som andra upplever men utan att tänka på det. Its time for change. Eller något. Jag kanske bara brainstormar med fokus på storm för den här texten är nog inte speciellt enkel att förstå, aight? No shit, eftersom det är mest bara svammel just nu.

Lite i samband med det här inlägget om den korrupta självbilden satte tankeverksamheten igång på allvar. Jag kan fortfarande inte helt släppa tankarna på de ocharmiga vinklarna man ibland hamnar i så att man i alla fall SER ut att vara jättefläskig. Men hade jag bara orkat träna (och räkna kalorier?) hade jag säkert kunnat få Ortorexi, just for the "fun" of it. Att det ska vara så svårt att se själv hur man faktiskt ser ut. Speglar är ju inte mkt tillförs egentligen men de underlättar ju iaf lite till att skala bort fläsket rent mentalt, men bara lite. Men på samma gång kan jag ju inte direkt säga att jag har sämst självförtroende för jag har väl mer eller mindre accepterat det mentala fläskigare jag:et. Men då kan man ju mer förstå om andra diggar en(s utseende) när man ser till hur det är IRL kontra det mentala.

Nu menar jag mer typ... Vissa sidor där folk bara klagar på att alla tjejer där är överviktiga, sitter och äcklar sig över det, men sen skriver till mig? Har väl in the past blivit aningen stött, liksom varför ska de skriva med ännu en fetis om de nu hatar fetisar? 

Men i massor av år stod vågen på 81kg, varken mer eller mindre. Jag vet inte om jag ändrats nämnvärt sen dess? Men i början av 2011 ställde jag mig på en våg och det var flera kg mindre än förut (trots att jag då hade käkat asmycket), nån månad senare hade det gått ner ytterligare (även om jag även då käkat nyligen). Och så fortskred det. I nuläget vet jag inte vad vågen står på eftersom jag inte lokaliserat någon sådan skapelse på länge. Min mormor kommenterar iaf på det hela, hon skulle nog kunnat bli bantningsguru, känns som hela hennes liv har bestått av jojobantning. Själv gör jag ingenting men vikten går ändå neråt. Det är mer typ som att babyfettet stabiliserar sig.

Rent psykiskt. Eller jag vet inte än om det blir så illa som det blev första gången, eller så mediokert som andra gången. Men detta är tredje gången och det är en väldigt speciell gång. Oh well... Min morsa pluggar på distans, då och då är det träffar då hon försvinner några dagar varvid jag lämnas ensam, vilket i sig inte är något jätteproblem... MEN jag blir ensam med djuren. Katterna är ingen big deal alls, smådjuren funkar rätt bra det med (sålänge de inte rymmer). Men hundarna. Oh hundarna. Eller inte hundarna egentligen utan den ena är så överjävlig att jag inte finner ord till det. Efter första gången var jag ett komplett vrak. Då hade jag i princip gråtit och haft mer eller mindre panikångest i flera dagar pga hunden som satt och gnällde dygnet runt trots all skötsel som de normalt sett får.

Andra gången var min morsas man hemma och kunde passa hundarna, fixa mat och sådant. Den gången blev det ett slags maktspel. Jag satt uppe på mitt rum och spelade samma album om och om och om igen till sent på natten. Hade jag hört att han hade gått och lagt sig hade jag sänkt (för att han inte skulle komma upp och be mig sänka) men nej, han satt kvar och såg film efter film på tv bara för att. När jag väl gick ner för att fixa något så då först gick han och la sig. Det fortskred hela tiden hon var borta. Endel gråt hann jag nog med att klämma in där också som sig bör.

Den tredje gången nalkas. Tanken var att hennes karlslok skulle vara iväg på jobbet ngra dagar först och sen komma hem och ta hundarna och allt. Jag vet inte om jag är vaken för eller emot den idén. Men sen, igår, blev han inlagd på sjukhus för nån mystisk sjukdom så nu vet väl ingen riktigt hur det går. I värsta fall finns ju mormor till hands. Meeeen hon är nog fortfarande jobbig över det där...

Har verkligen en skitvecka. Nu är den förvisso slut, i alla fall det som triggat det hela är slut. Nu sitter jag här med konsikvenserna av det hela. Allt känns piss. Har gråtit flera timmar i sträck, har ont i huvudet av det. Börjar undra vad som är fel på mig. Något bör det ju vara. Men jag är rädd för att ta första steget ut för att få reda på hur det ligger till. Rädd för familjen. Hatar när de ska försöka bry sig. Det blir så fel.

Tillbringade eftermiddagen med min mormor. Hennes sätt att bry sig är så fel att jag bara vill lägga mig ner och dö här och nu. Ändå menar hon väl. Även om det blir så sjukt jävla fel. Hon vill att vi ska leva så som hon hade valt att leva. Typ kliniskt rent, vitt, djurfritt. Djuren är ju det enda glädjeämnet just nu. Ändå frågar hon nästan var gång vi ses om vi inte sålt/avlivat/dumpat djuren än? Eller påpekar att de börjar bli gamla. Det man var dag försöker förtränga, en dag kommer de inte finnas där. Den dagen kommer jag, i alla  fall i ena hundens fall, att hamna på djupaste botten av allt.

Hatar tisslet och tasslet. De pratar med varandra. Man får ta del av 25-30% av ämnet medan resten "glömms bort" att berätta (ofta den viktigaste biten i det hela). I efterhand får man höra hela storyn, med mer eller mindre allt. Men då är det ofta redan försent. Så jävla tacksamt. Är så jävla less på de. Jag orkar inte, jag orkar verkligen inte.

Vågar inte säga något till mam heller. Vi bor under samma tak men har typ ingen kontakt samtidigt som vi har massor kontakt. Men inte på DET sättet. När det kommer till sånt, som sjukdomar är hon väl nästan den siste att reagera. Som när älsklingshunden fick sina första ljuvertumörer. Jag reagerade på att hon fått en som växt abnormt fort. Mam ville avvakta och se om det blev bättre. Fuck off liksom. Det var en blandsform tumör med lättare spridning och resten godartade. Varför avvakta?! Seriöst? Det kan gälla liv och död. Men nej vi ska avvakta. Jävla fitta. Fick henne att åka in den gången i alla fall, och ja väl hos vet förstod hon väl också allvaret i det. Men tänk om hon avvaktat för länge?

Just den detaljen, med att avvakta med att åka in för vård av djuren är den huvudsakliga anledningen till att jag ogärna lämnar [jordelivet] djuren i hennes vård allt för länge. Inte minst med tanke på att, det i mina ögon dicks allt för mycket alkohol under helgerna när hennes karlslok är hemma. Tänk om något som kräver akutvård händer just då?! Har iofs inte körkort så jag är ändå jävligt hjälplös i ett sådant skede.

Inte så jävla konstigt om jag är ett psykfall. Så mycket stress. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Är så jävla less på allt nu. Vet bara inte hur jag ska komma vidare. Jag vet inte hur. Jag vågar inte. Allt tar emot så jävla mycket.

Är man en spoiled brat om man uttrycker uppenbart hat mot sitt liv? "Jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer..." Tätt följt av gråt i massor. Kom just in från att ha försökt ta hand om djuren. Uppskattningsvis 20 minuter ute, 10min som enbart gick åt att gråta och önska att kniven i handen bara kunde sliza right through halsen på en och att man får ligga där ute på ängen och förblöda tills nån granne rider förbi eller tills mam kommer hem. Men att snitta sig är inte min grej. Ens om det lockar så mkt. (Inte än?). Fick ett utbrott på hunden som gnällde, klarar inte av det högfrekventa ljudet, det är instant rage just nu. Normalt sett förträngs det länge innan rage uppstår. Bad honom hålla käften, flera gånger. Andra hunden bara skakar av rädsla, hon gillar inte när man höjer rösten. Sen mer gråt och det där "jag vill inte mer, jag vill inte mer" gånger 20 eller mer. Och mer gråt. För jag vill verkligen inte mer. Lillhunden försöker trösta. Det går inte, inte alls. Samlade mig och gick ut med de, en servett fick följa med. 15min promenad, varav minst 5 tillbringades gråtandes på en sten. Resultat en genomblöt servett. Och så fortsätter det ännu. Är man bara bortskämd om man whinar över att allt är skit? Det kunde vara värre, men vem fan bryr sig om det, nu?

Är så orimligt less på allt just nu.

Veckan som varit har innehållit toklite sömn, har inte pallat sova. Toklite mat, har inte orkat äta. Väldigt mycket musik, väldigt mkt konverserande online. Ganska mkt psykisk frånvaro hemma. Det kanske börjar ta ut sin rätt? Allt sammans då. Känner mig trött på musik nu, kanske bara är temporärt? Kan vara för att jag dels har ont i öronen eftersom jag lyssnar tokhögt med hörlurar. Och dels för att jag använt musiken som hjälpmedel för att hålla mig vaken dygnet runt. Lyssnade lite på sån musik jag använder när jag försöker komma ur deppet, men tror jag sögs in i det istället.

Att ha psykiskhuvudvärk känns typ som en jackson pollock tavla, lite som att vara kraftigt berusad i stilettklackar bredvid en bottenlös ravin. Som ett bottenlöst mörker som sveper in i huvudet och förgiftar alla sinnen. Det bedövar och berövar tankeverksamheten. Alla positiva tankar försvinner. All lust att göra något alls. Allting bara försvinner. Huvudet känns tungt och ingen ipren i världen kan hjälpa.

Snart är det helg. Det gör inte saken ett dugg bättre. Tvärt om faktiskt. Får hit en kompis (som är min mammas i huvudsak). Och så kommer morsans karlslok. Vilket i princip innebär att jag måste hålla lagom social nivå hela tiden. Även om jag egentligen bara vill ligga och stirra i taket tills helgen är över. Känns som ett apatiskt tillstånd skulle göra mig gott ett tag framöver. Gärna för alltid. Lär psyka ut mig själv totalt om jag fortsätter skriva om det. Sånt går så jävla fort när det blir så här. Jag hoppas att detta tillståndet försvinner fort så man inte sitter här och tokdeppar i flera veckor framöver. Det är inte nämnvärt skoj.

Jag har ingen aning om vad jag gjorde fram till igår kväll. Antagligen satt jag vid datorn i morgonrock och frös. Förmodligen lyssnade jag på den här och den här låten på spotify. På så hög nivå att hörseln säkert tog skada. Det gjorde ingenting, för obehagliga ljud stängdes ute. Tror att jag just hade beslutat mig för att gå ut och se till djuren, för jag hade inte musiken på. Mamma kom "inrusande" med dramatisk (rädd?) röst och sa "Det kommer tre människor" (alienated landsbygdsboende som sällan får besök). Jag vet inte om jag gick ner eller om jag gick in i mitt rum. För rätt som det var sa mam's karlsok "*** du har besööök". Och där var jag med morgonrock... Fast inte många sekunder till. Fort in i rummet och letade fram anständiga kläder på överkroppen (hade mysbyxor, endast, på underkroppen). I det ögonblicket jag bytte om trodde jag att det var min fd. fd. rektor som kom på besök. Det var det enda logiska, då hon flyttat till trakten.

Kan inte den här dagen ta slut typ ... nu... Gärna för typ... 5 timmar sen eller ännu tidigare. Jag har väntat i flera veckor på att den här dagen ska ta slut. Och på att min mamma ska bli frisk. För jag vill vara ENSAM i huset. För första gången på snart 3 veckor (om man bortser från två dagar jag fick i veckan samt igår när de var på IKEA hela dagen). JAG VILL VARA ENSAM.

I typ 3 veckor har det varit jullov. Och i tre veckor har jag väntat. Väntat på att jullovet ska ta slut. Jag blir totalt KNÄPP i det här dårhuset. Jag hade blivit 80% mindre knäpp om morsan inte hade haft sin karlslok här. Men en jul utan honom lär jag inte få ha förrän jag skaffar en egen karlslok och firar jul med den.

1: Varm choklad
Varmt vatten
1 ruta chokladkaka
Lite mjölk

2. Vaniljte
Varmt vatten
Te
Vaniljglass

3. Honungsvatten
Varmt vatten
Honung
En nypa ingefärspulver

4. Örtteer:
Någon eller kombination av följande örter (eller andra): Citronmeliss, Mynta, Salvia
Hett vatten
ev med honung i

Har inte orkat skriva alls mycket de senaste månaderna. För att välmåendet kanske inte har varit på absolut hög nivå. Men just nu är det verkligen inte bra alls. Det är visserligen inte nerkört i botten med gråt och sådant. Det är mycket sällan jag har sådana attacker... Men perioder då ingenting är kul, fint, bra eller något är... hemskt... Allt är bara så neutralt. Kan inte tänka. Som en dimma fast än det är helt klart.

Det kan ha att göra med att jag av någon anledning slutade helt och hållet att lyssna på musik för någon månad sedan. Det blir så ibland, vet inte varför jag slutar och inte när jag gör det. Men det händer då och då. Slutar göra andra saker också som är viktiga på ett egentligt ganska viktigt sätt... Är i celibat av samma anledning också. Det är rätt trist men det är som om man inte märker det...

Har prestationsångest tror jag, har försökt rita en katt i flera dagar för jag behöver en kontur av en katt. Det blir typ ingenting alls av det. Kan inte rita något som ser verklighetstroget ut, kan inte rita något som ser sött ut. Kan inte helt enkelt. Fast jag hade kanske kunnat om jag hade släppt på begäret att lyckas. Har försökt att rita en ful katt, men den blir lika ful som de som jag försökte rita fint eller i alla fall bra.

Dessutom har jag en hel del photoshop arbeten jag borde göra men inte gör av lathet och idébrist. De mest brådskande är typ bara 2-3 arbeten.. Men sen har jag minst 30 till (och allt det ska kodas också -.-). Sen borde jag ta mig tid att orka bygga om och flytta hela min hemsida, egentligen borde jag flytta på samtliga hemsidor. Men jag orkar inte ta tag i någonting just nu. Skjuter allt på framtiden som för övrigt ser jävligt dyster ut.

Idag har jag i alla fall tagit tjuren vid hornet och letat upp en låt som jag kunnat lyssna på som stundvis är rätt bra. Även om video bilden är... Aningen för sexig kanske.. Men det är de flesta hardstyle videos (nu är den där musiken inte riktigt hardstyle heller)... Även om den säkert kan göra någon hardstyl-ig