Psykiskhuvudvärk.
0kommentarer
Veckan som varit har innehållit toklite sömn, har inte pallat sova. Toklite mat, har inte orkat äta. Väldigt mycket musik, väldigt mkt konverserande online. Ganska mkt psykisk frånvaro hemma. Det kanske börjar ta ut sin rätt? Allt sammans då. Känner mig trött på musik nu, kanske bara är temporärt? Kan vara för att jag dels har ont i öronen eftersom jag lyssnar tokhögt med hörlurar. Och dels för att jag använt musiken som hjälpmedel för att hålla mig vaken dygnet runt. Lyssnade lite på sån musik jag använder när jag försöker komma ur deppet, men tror jag sögs in i det istället.
Att ha psykiskhuvudvärk känns typ som en jackson pollock tavla, lite som att vara kraftigt berusad i stilettklackar bredvid en bottenlös ravin. Som ett bottenlöst mörker som sveper in i huvudet och förgiftar alla sinnen. Det bedövar och berövar tankeverksamheten. Alla positiva tankar försvinner. All lust att göra något alls. Allting bara försvinner. Huvudet känns tungt och ingen ipren i världen kan hjälpa.
Snart är det helg. Det gör inte saken ett dugg bättre. Tvärt om faktiskt. Får hit en kompis (som är min mammas i huvudsak). Och så kommer morsans karlslok. Vilket i princip innebär att jag måste hålla lagom social nivå hela tiden. Även om jag egentligen bara vill ligga och stirra i taket tills helgen är över. Känns som ett apatiskt tillstånd skulle göra mig gott ett tag framöver. Gärna för alltid. Lär psyka ut mig själv totalt om jag fortsätter skriva om det. Sånt går så jävla fort när det blir så här. Jag hoppas att detta tillståndet försvinner fort så man inte sitter här och tokdeppar i flera veckor framöver. Det är inte nämnvärt skoj.
Att ha psykiskhuvudvärk känns typ som en jackson pollock tavla, lite som att vara kraftigt berusad i stilettklackar bredvid en bottenlös ravin. Som ett bottenlöst mörker som sveper in i huvudet och förgiftar alla sinnen. Det bedövar och berövar tankeverksamheten. Alla positiva tankar försvinner. All lust att göra något alls. Allting bara försvinner. Huvudet känns tungt och ingen ipren i världen kan hjälpa.
Snart är det helg. Det gör inte saken ett dugg bättre. Tvärt om faktiskt. Får hit en kompis (som är min mammas i huvudsak). Och så kommer morsans karlslok. Vilket i princip innebär att jag måste hålla lagom social nivå hela tiden. Även om jag egentligen bara vill ligga och stirra i taket tills helgen är över. Känns som ett apatiskt tillstånd skulle göra mig gott ett tag framöver. Gärna för alltid. Lär psyka ut mig själv totalt om jag fortsätter skriva om det. Sånt går så jävla fort när det blir så här. Jag hoppas att detta tillståndet försvinner fort så man inte sitter här och tokdeppar i flera veckor framöver. Det är inte nämnvärt skoj.
Kommentera