Mentaldisease

Rent psykiskt. Eller jag vet inte än om det blir så illa som det blev första gången, eller så mediokert som andra gången. Men detta är tredje gången och det är en väldigt speciell gång. Oh well... Min morsa pluggar på distans, då och då är det träffar då hon försvinner några dagar varvid jag lämnas ensam, vilket i sig inte är något jätteproblem... MEN jag blir ensam med djuren. Katterna är ingen big deal alls, smådjuren funkar rätt bra det med (sålänge de inte rymmer). Men hundarna. Oh hundarna. Eller inte hundarna egentligen utan den ena är så överjävlig att jag inte finner ord till det. Efter första gången var jag ett komplett vrak. Då hade jag i princip gråtit och haft mer eller mindre panikångest i flera dagar pga hunden som satt och gnällde dygnet runt trots all skötsel som de normalt sett får.

Andra gången var min morsas man hemma och kunde passa hundarna, fixa mat och sådant. Den gången blev det ett slags maktspel. Jag satt uppe på mitt rum och spelade samma album om och om och om igen till sent på natten. Hade jag hört att han hade gått och lagt sig hade jag sänkt (för att han inte skulle komma upp och be mig sänka) men nej, han satt kvar och såg film efter film på tv bara för att. När jag väl gick ner för att fixa något så då först gick han och la sig. Det fortskred hela tiden hon var borta. Endel gråt hann jag nog med att klämma in där också som sig bör.

Den tredje gången nalkas. Tanken var att hennes karlslok skulle vara iväg på jobbet ngra dagar först och sen komma hem och ta hundarna och allt. Jag vet inte om jag är vaken för eller emot den idén. Men sen, igår, blev han inlagd på sjukhus för nån mystisk sjukdom så nu vet väl ingen riktigt hur det går. I värsta fall finns ju mormor till hands. Meeeen hon är nog fortfarande jobbig över det där...