Mentaldisease

Fast egentligen inte. Eller jo lite. Men bara kanske. Eller nej, känslan är densamma som förut men ... Anyhow, det var länge sen nån i min familj trillade av pinn. Förra gången det skedde var det min gammelmormor som jag knappt heller hade träffat, i alla fall inte så mycket. Med henne fanns det dessutom en enorm språkbarriär. Trots att hela den sidan av släkten är så ursvenska som man bara kan bli. Svenska minoritetsspråk in action (älvdalska lr ngt). Begravning norrut i smällkalla vintern med typ -30 på natten, nu var väl iofs inte begravningen på natten men ändå... Såvärst stor var man nog inte heller, typ kanske 12år eller kanske yngre...

Denna gång är det ju min morfar. Oklart om/när/hur det blir begravning. Jag vet nada om någonting mer än att han trillat av pinn, och att det förmodligen gick fort. Men har inte träffat personen i fråga på typ 17år... När min morsas mans pappa dog fick den närmaste familjen, dvs hans barn och deras familjer (däribland, tyvärr jag) vara med på ett sk "sista farväl". Med öppen kista och hela den grejen innan själva begravningen. Det känns ju som att det kan bli något sådant igen. Då är frågan om man ska rubba sin mentala bild av honom från de 2-3 gånger jag minns att jag träffat honom. Eller om man ska skapa sig en ny(are bild)? Det är ju inte ens säkert att det blir något. Med tanke på att familjen knappast är speciellt sammanhållen, på något sätt och vis. Fast och andra sidan är det väl just begravningar som familjer kommer samman vid igen?

Jag gäckar google och söker på familjens efternamn för att se om nån av de som bloggar med namnet har skrivit något om det. Vet inte om alla som bloggar med det namnet är 'äkta vara' men det är ju just det jag är ute efter att få se. Sånt här väcker stalkern i mig, totalt, på alla plan. (Men samtidigt vill jag spela minecraft och sitter och planerar hur jag ska bygga där). Känslan just nu är mer att jag vet inte om jag ska vara ledsen och eventuellt gråta? (men då känns det inte som om jag gråter över "förlusten" av en släkting utan mer över livet i sig, som alltid annars). Eller om jag ska typ bara leva på typ fixa något att käka, spela halva natten och skita i morgondagen, för att jag kan.