Självransakan 1
0kommentarer
Eller vad man kan säga.... Jag har börjat tänka i nya tankebanor och jag vet att jag tänker i de banorna (obviously) men mer i sådana banor som andra upplever men utan att tänka på det. Its time for change. Eller något. Jag kanske bara brainstormar med fokus på storm för den här texten är nog inte speciellt enkel att förstå, aight? No shit, eftersom det är mest bara svammel just nu.
Lite i samband med det här inlägget om den korrupta självbilden satte tankeverksamheten igång på allvar. Jag kan fortfarande inte helt släppa tankarna på de ocharmiga vinklarna man ibland hamnar i så att man i alla fall SER ut att vara jättefläskig. Men hade jag bara orkat träna (och räkna kalorier?) hade jag säkert kunnat få Ortorexi, just for the "fun" of it. Att det ska vara så svårt att se själv hur man faktiskt ser ut. Speglar är ju inte mkt tillförs egentligen men de underlättar ju iaf lite till att skala bort fläsket rent mentalt, men bara lite. Men på samma gång kan jag ju inte direkt säga att jag har sämst självförtroende för jag har väl mer eller mindre accepterat det mentala fläskigare jag:et. Men då kan man ju mer förstå om andra diggar en(s utseende) när man ser till hur det är IRL kontra det mentala.
Nu menar jag mer typ... Vissa sidor där folk bara klagar på att alla tjejer där är överviktiga, sitter och äcklar sig över det, men sen skriver till mig? Har väl in the past blivit aningen stött, liksom varför ska de skriva med ännu en fetis om de nu hatar fetisar?
Men i massor av år stod vågen på 81kg, varken mer eller mindre. Jag vet inte om jag ändrats nämnvärt sen dess? Men i början av 2011 ställde jag mig på en våg och det var flera kg mindre än förut (trots att jag då hade käkat asmycket), nån månad senare hade det gått ner ytterligare (även om jag även då käkat nyligen). Och så fortskred det. I nuläget vet jag inte vad vågen står på eftersom jag inte lokaliserat någon sådan skapelse på länge. Min mormor kommenterar iaf på det hela, hon skulle nog kunnat bli bantningsguru, känns som hela hennes liv har bestått av jojobantning. Själv gör jag ingenting men vikten går ändå neråt. Det är mer typ som att babyfettet stabiliserar sig.
Lite i samband med det här inlägget om den korrupta självbilden satte tankeverksamheten igång på allvar. Jag kan fortfarande inte helt släppa tankarna på de ocharmiga vinklarna man ibland hamnar i så att man i alla fall SER ut att vara jättefläskig. Men hade jag bara orkat träna (och räkna kalorier?) hade jag säkert kunnat få Ortorexi, just for the "fun" of it. Att det ska vara så svårt att se själv hur man faktiskt ser ut. Speglar är ju inte mkt tillförs egentligen men de underlättar ju iaf lite till att skala bort fläsket rent mentalt, men bara lite. Men på samma gång kan jag ju inte direkt säga att jag har sämst självförtroende för jag har väl mer eller mindre accepterat det mentala fläskigare jag:et. Men då kan man ju mer förstå om andra diggar en(s utseende) när man ser till hur det är IRL kontra det mentala.
Nu menar jag mer typ... Vissa sidor där folk bara klagar på att alla tjejer där är överviktiga, sitter och äcklar sig över det, men sen skriver till mig? Har väl in the past blivit aningen stött, liksom varför ska de skriva med ännu en fetis om de nu hatar fetisar?
Men i massor av år stod vågen på 81kg, varken mer eller mindre. Jag vet inte om jag ändrats nämnvärt sen dess? Men i början av 2011 ställde jag mig på en våg och det var flera kg mindre än förut (trots att jag då hade käkat asmycket), nån månad senare hade det gått ner ytterligare (även om jag även då käkat nyligen). Och så fortskred det. I nuläget vet jag inte vad vågen står på eftersom jag inte lokaliserat någon sådan skapelse på länge. Min mormor kommenterar iaf på det hela, hon skulle nog kunnat bli bantningsguru, känns som hela hennes liv har bestått av jojobantning. Själv gör jag ingenting men vikten går ändå neråt. Det är mer typ som att babyfettet stabiliserar sig.
Kommentera