Mentaldisease

Är man en spoiled brat om man uttrycker uppenbart hat mot sitt liv? "Jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer..." Tätt följt av gråt i massor. Kom just in från att ha försökt ta hand om djuren. Uppskattningsvis 20 minuter ute, 10min som enbart gick åt att gråta och önska att kniven i handen bara kunde sliza right through halsen på en och att man får ligga där ute på ängen och förblöda tills nån granne rider förbi eller tills mam kommer hem. Men att snitta sig är inte min grej. Ens om det lockar så mkt. (Inte än?). Fick ett utbrott på hunden som gnällde, klarar inte av det högfrekventa ljudet, det är instant rage just nu. Normalt sett förträngs det länge innan rage uppstår. Bad honom hålla käften, flera gånger. Andra hunden bara skakar av rädsla, hon gillar inte när man höjer rösten. Sen mer gråt och det där "jag vill inte mer, jag vill inte mer" gånger 20 eller mer. Och mer gråt. För jag vill verkligen inte mer. Lillhunden försöker trösta. Det går inte, inte alls. Samlade mig och gick ut med de, en servett fick följa med. 15min promenad, varav minst 5 tillbringades gråtandes på en sten. Resultat en genomblöt servett. Och så fortsätter det ännu. Är man bara bortskämd om man whinar över att allt är skit? Det kunde vara värre, men vem fan bryr sig om det, nu?

Är så orimligt less på allt just nu.