Mentaldisease

Har jag tagit idag. Spenderade väldigt många timmar extra på skolan men den tiden gick snabbt. Känns lite vemodigt nu. Jag kan inte glädjas så som andra gymnasie-studenter. Sådana som tjoar omkring och halvt riskerar livet med stora lastbilsflak klädda med skog. Inte heller springa runt, sjunga osv. Mest troligen kommer jag inte vara full varesig nu eller senare. Jag har ingen studentmössa och faktiskt inget betyg ännu.

Var inte överdrivet mycket i skolan om jag får lov att säga det själv. Första månaden av det här läsåret klarade jag mig helt från någon frånvaro men sen, sen var det var och varannan vecka. Men det fanns i alla fall där. Nu är ju framtiden så oviss som den bara går att få. Eller kanske inte förresten men ja. I och med att jag är en sådan som oroar mig för allt, konstant så tänker jag oroa mig tills allting löser sig.

Klassen har splittrats, man kommer mest troligen inte att träffa dem igen. I alla fall stora delar av den. Mer än halva klassen har slutat nu. Vissa av folket kommer man ju inte direkt att sakna om jag ska vara ärlig. Medan andra man saknar nästan redan nu. Och då kan jag inte påstå att klassen var såvidare tight ändå. De flesta har åkt hem till sig. Alltifrån skånebor till göteborgare, stockholmare och folk från än mer norrut. Kanske om 50år att vi har någon återträff, alla som har slutat nu. Men kanske mest troligen inte.

Ledsen är jag dock inte, mest fundersam och som sagt vemodig.