Skrämmande dröm
0kommentarer
Drömde en mardröm för första gången på bra länge. Dessutom handlade drömmen till stor del om hästar. Inte för att jag direkt är en hästnörd men drömmen var faktiskt rätt vidrig.
Det började med att jag stod på gränsen till våran tomt, nästan inne i hästhagarna som grannen har. Där stod en röd lastbil och de lastade på nästan alla hennes hästar där. Hon hade antingen sålt dem eller höll på att skicka dem på slakt. Nästa "scen" är jag (eller någon) på ett internat och vi håller på att byta rum med varandra när vi träffas i korridoren och inser att vi är någonstans där det bor vilda hänsynslösa ociviliserade människor (som är kanibaler). Vi går ut en bit antingen ut på en balkong, ett tak eller bredvid internathuset som i sådana fall ligger på en klippa. Och tittar ut/ner, det galopperar en hord med hästar utmed kanterna sitter dessa människor med långa spjut i händerna som de sedan kastar på hästarna. En häst får spjutet inborrat genom hela kroppen men fortsätter att springa tills den faller ner i en flod där en av människorna väntar. Han och hästen far iväg med vattnetskraft och man hör hur hästen skriker i panik medan hästens kroppsdelar kommer flytande efter ekipaget i floden. Den sista bilden jag får upp från hästen innan den försvinner är hur alla revbenen är blottade.
Sen valde jag att vakna.
Vaknade runt 13-14 idag, gick upp och tänkte gå ut med hundarna men det regnade lite så jag avvaktade. Satt lite vid datorn istället. Gick ut med hundarna någon timme senare och sen in och läsa bok och ta något att äta. Sen kom mamma hem från jobbet som hon försöker sluta på men blir kvarhållen av de som jobbar där. Vi åt middag och tittade på dokumentärer och filmer och jag fortsatte att läsa då och då. Inte så mycket för att boken slukar upp mig, för det gör den inte men ja. Jag har inte så mycket annat att göra. Egentligen borde jag suttit uppe vid datorn men jag är inne i en osocial period.
Dessa perioder kommer och går, det är inget man direkt kan göra för att få de att ta slut. Det är väl snarare så att ju mer jag tvingar mig själv att försöka vara social, desto längre pågår perioderna. För nyfunna kontakter kan det säkert kännas lite dumt eftersom de säkert kan börja tro att det är fel på dem. Men så är det inte. "Det är inte dig det är fel på, utan mig" fast på allvar.
Det började med att jag stod på gränsen till våran tomt, nästan inne i hästhagarna som grannen har. Där stod en röd lastbil och de lastade på nästan alla hennes hästar där. Hon hade antingen sålt dem eller höll på att skicka dem på slakt. Nästa "scen" är jag (eller någon) på ett internat och vi håller på att byta rum med varandra när vi träffas i korridoren och inser att vi är någonstans där det bor vilda hänsynslösa ociviliserade människor (som är kanibaler). Vi går ut en bit antingen ut på en balkong, ett tak eller bredvid internathuset som i sådana fall ligger på en klippa. Och tittar ut/ner, det galopperar en hord med hästar utmed kanterna sitter dessa människor med långa spjut i händerna som de sedan kastar på hästarna. En häst får spjutet inborrat genom hela kroppen men fortsätter att springa tills den faller ner i en flod där en av människorna väntar. Han och hästen far iväg med vattnetskraft och man hör hur hästen skriker i panik medan hästens kroppsdelar kommer flytande efter ekipaget i floden. Den sista bilden jag får upp från hästen innan den försvinner är hur alla revbenen är blottade.
Sen valde jag att vakna.
Vaknade runt 13-14 idag, gick upp och tänkte gå ut med hundarna men det regnade lite så jag avvaktade. Satt lite vid datorn istället. Gick ut med hundarna någon timme senare och sen in och läsa bok och ta något att äta. Sen kom mamma hem från jobbet som hon försöker sluta på men blir kvarhållen av de som jobbar där. Vi åt middag och tittade på dokumentärer och filmer och jag fortsatte att läsa då och då. Inte så mycket för att boken slukar upp mig, för det gör den inte men ja. Jag har inte så mycket annat att göra. Egentligen borde jag suttit uppe vid datorn men jag är inne i en osocial period.
Dessa perioder kommer och går, det är inget man direkt kan göra för att få de att ta slut. Det är väl snarare så att ju mer jag tvingar mig själv att försöka vara social, desto längre pågår perioderna. För nyfunna kontakter kan det säkert kännas lite dumt eftersom de säkert kan börja tro att det är fel på dem. Men så är det inte. "Det är inte dig det är fel på, utan mig" fast på allvar.
Kommentera