Mentaldisease

Ok, nu missköter jag min blogg sjukt mycket. Jag har inte riktigt haft något att skriva om, inte för att det har varit ett problem tidigare men jag har bara inte orkat. Men nu skriver jag ju!

I går morse var jag redan uppe och vaken när mamma gick upp, som väntat, felvänd dygnsrytm is the shit eller också inte. Men i alla fall så fick jag lite frukost (något som jag gärna skulle vilja ha nu med men får vänta tre timmar till) och sen åkte hon till jobbet. Några timmar senare, vid halvåtta gick jag ner och klädde på mig och tog några tuggor på en kladdkaka som stod i kylen. Och sen gick jag och hämtade båda mina kameror, bok och busskort och cyklade, fem minuter försent till bussen. Cyklade snabbt för att inte behöva missa bussen. När jag kom dit visste jag inte hur mycket tid jag hade kvar så jag ställde in cykeln jättesnabbt, rev av påsen över sadeln och gjorde ett tafatt försök med att halvlåsa den.

Hög puls och mycket "flås" kan man nog kalla nästa bildruta. Att cykla skitsnabbt i stormig motvind är skitjobbigt! Lutar mig mot busshållplats pinnen och känner hur jag skulle behöva spy. Tänker att det är väl onödigt att göra det nu? Men sen ändrar jag mig att det nog skulle vara skönt. Börjar hulka för att det ska komma upp något men ingenting kommer förutom bussen. Halar fram mitt busskort kliver på men nu börjar världen att snurra. Försöker få in busskortet i biljett automaten men famlar bara. Ber busschauffören göra det, han gör det, jag får tillbaka mitt kort och POFF!

Så ligger jag på bussens golv. Avsvimmad. Vet inte för hur länge men det kändes inte som så länge men typ kanske 1-2 minuter som mest. En kille och en kvinna samt busschaffören blev helt panikiga och ville ringa hem till mig, ringa mamma och sen slutligen ringa efter en ambulans. Jag nekade. De hjälpte mig däremot upp och frågade hur det var. Jag svarade svävande att jag bara ser lila pluppar framför ögonen. (Killen frågade om jag brukar se lila pluppar, ofta man gör det liksom). Men sen började det släppa, när bussen körde hörde jag nada det bara brusade i öronen och så hade jag ont i huvudet. Men jag oroade mig mer för hur det hade gått med mina kameror, de visade sig vara intakta - skönt!

Det är en sak att svimma men att göra det på bussen?

Resten av dagen gick däremot bra, vi har foto nu i två veckor. Blir nog skitkul. Vi ska fotografera dokumentära och mer fiktiva motiv. Fiktiva tycker jag är svårt, mycket svårare än dokumentära. Då kan man ju bara ta en snapshot så är man klar typ. Men fiktiva måste man ressigera bilden innan den tas. Det ska vara porträttbilder också.