Regn och hagel och vänlighet
0kommentarer
Kom en halvtimme försent till plugget idag. Arbetade hemma med att spara och ladda upp mina bästa/sämsta bilder på deviantart.com och göra lite annat vid datorn. När jag kom dit hjälpte min fotolärare mig att välja ut vilka bilder som skulle visas för resten av skolan efter lunch. Var först tänkt att de skulle skrivas ut en och en. Men min skrivare failade. Och de var lite många för att skriva ut seriöst på papper. Så vi projekterade (eller vad det heter) på en vägg.
Efter lunch blev det som sagt var genomgång, från 13.10 ungefär till när jag gick vid 16.05. Jag hatar att de måste ha jättelånga udragna föredrag om ett och annat av "bidragen". Var "station" får 10, 20, 30 minuter med prat och långa pauser. Jag ser inte vad som är intressant med det. Jag tittar, tänker snabbt och sen vill jag till nästa...
Typ vid 14.00 blev himlen mörkgrå och en stund senare öste regnet ner. Och efter en stund började det hagla, jag trodde först att det var snö, men nej det var hagel. Efter en stund slutade det hagla. Men typ 5 minuter senare öppnade sig himlen igen och helt sinnessjukt mycket hagel åkte ner. Det blev typ 1cm vitt täcke över hela staden av allt hagel. Dessutom hade körbanan utanför huset nästan svämmat över. Riktigt koolt, önskar att jag hade haft min kamera med mig just då. Det var jag glad över att jag inte hade senare när jag skulle till bussen.
Det började regna igen just innan jag skulle gå till bussen. Det var helt mörkt ute och det regnade kraftigt från och till. Vågade mig in i busskuren där jag började prata med en som alltid åker med min buss hem. Bör nämnas att jag egentligen är för blyg för att prata med främlingar sådär. Nämnde att jag skulle gå 1km hem i regnet, hon lånade ut sitt paraply till mig då. Snällt. Jag trodde väl inte att det skulle hjälpa så mkt egentligen.
När jag klev av vid min busshållplats regnade det inte alls mer än några stänk. Var på väg att gå in i bussen igen och lämna tillbaka paraplyet för det verkade inte behövas. Men bussen åkte och typ 30 sek senare öppnade sig himlen igen. Det kom i bruk. Dock önskar jag att jag hade reflexer för jag måste gå kanske 200 meter på vägen där det kör bilar väldigt snabbt. Det är helt obelyst och finns bara några sådana där vinter-reflex pinnar nedstuckna i marken här och där. Läskigt hur som helst.
Men inte den jobbiga stäckan egentligen. För när jag gått färdigt på asfalten, som är typ är det skönaste med hela vägen, trots risken. Så måste jag gå igenom en fd hästhage som ligger bredvid en sjö i kanske 20 meter = väldigt klaffsigt + mörkt = man ser inte vart man kliver. Och sen är det typ 800 meter rätt över en grässlätt. Det enda man ser är några träd och om man har tur är det ridlektioner i ridhuset så det är tänt (det var det idag). Dock kan man inte gå i riktningen för ridhuset för då hamnar man mitt i en åker. Och när man går på en leråker utan att det har regnat hela dagen och i flera veckor så sjunker man ner till knäna nästan. Skulle man kliva ner i åkern en dag som denna skulle man åka ner till midjan direkt.
Men kom hem iaf, dyg sur, kunde nästan vrida ur vattnet ur strumporna. Men det var inte förrän jag gick ut med hundarna utan paraplyet som jag fick jätteblöta byxor, de är ju helt oskyddade från någon jacka och sådär.
Om det är mörkt, blåsigt och regningt i morgonbitti kommer jag inte ha motivation, ork osv att åka till skolan - ALLS. För vi har föreläsning med världens kanske tråkigaste föreläsare som vill ha diskussioner och prata om olika konstnärers färgval i sina tavlor och hur de lägger på färgen och hur de inte gör. Allmänt blä. Förra veckan satt jag och klottrade samt fick lust att bara springa fram och slicka på hans skor. Bara för att få tiden att gå och göra något riktigt galet.
Efter lunch blev det som sagt var genomgång, från 13.10 ungefär till när jag gick vid 16.05. Jag hatar att de måste ha jättelånga udragna föredrag om ett och annat av "bidragen". Var "station" får 10, 20, 30 minuter med prat och långa pauser. Jag ser inte vad som är intressant med det. Jag tittar, tänker snabbt och sen vill jag till nästa...
Typ vid 14.00 blev himlen mörkgrå och en stund senare öste regnet ner. Och efter en stund började det hagla, jag trodde först att det var snö, men nej det var hagel. Efter en stund slutade det hagla. Men typ 5 minuter senare öppnade sig himlen igen och helt sinnessjukt mycket hagel åkte ner. Det blev typ 1cm vitt täcke över hela staden av allt hagel. Dessutom hade körbanan utanför huset nästan svämmat över. Riktigt koolt, önskar att jag hade haft min kamera med mig just då. Det var jag glad över att jag inte hade senare när jag skulle till bussen.
Det började regna igen just innan jag skulle gå till bussen. Det var helt mörkt ute och det regnade kraftigt från och till. Vågade mig in i busskuren där jag började prata med en som alltid åker med min buss hem. Bör nämnas att jag egentligen är för blyg för att prata med främlingar sådär. Nämnde att jag skulle gå 1km hem i regnet, hon lånade ut sitt paraply till mig då. Snällt. Jag trodde väl inte att det skulle hjälpa så mkt egentligen.
När jag klev av vid min busshållplats regnade det inte alls mer än några stänk. Var på väg att gå in i bussen igen och lämna tillbaka paraplyet för det verkade inte behövas. Men bussen åkte och typ 30 sek senare öppnade sig himlen igen. Det kom i bruk. Dock önskar jag att jag hade reflexer för jag måste gå kanske 200 meter på vägen där det kör bilar väldigt snabbt. Det är helt obelyst och finns bara några sådana där vinter-reflex pinnar nedstuckna i marken här och där. Läskigt hur som helst.
Men inte den jobbiga stäckan egentligen. För när jag gått färdigt på asfalten, som är typ är det skönaste med hela vägen, trots risken. Så måste jag gå igenom en fd hästhage som ligger bredvid en sjö i kanske 20 meter = väldigt klaffsigt + mörkt = man ser inte vart man kliver. Och sen är det typ 800 meter rätt över en grässlätt. Det enda man ser är några träd och om man har tur är det ridlektioner i ridhuset så det är tänt (det var det idag). Dock kan man inte gå i riktningen för ridhuset för då hamnar man mitt i en åker. Och när man går på en leråker utan att det har regnat hela dagen och i flera veckor så sjunker man ner till knäna nästan. Skulle man kliva ner i åkern en dag som denna skulle man åka ner till midjan direkt.
Men kom hem iaf, dyg sur, kunde nästan vrida ur vattnet ur strumporna. Men det var inte förrän jag gick ut med hundarna utan paraplyet som jag fick jätteblöta byxor, de är ju helt oskyddade från någon jacka och sådär.
Om det är mörkt, blåsigt och regningt i morgonbitti kommer jag inte ha motivation, ork osv att åka till skolan - ALLS. För vi har föreläsning med världens kanske tråkigaste föreläsare som vill ha diskussioner och prata om olika konstnärers färgval i sina tavlor och hur de lägger på färgen och hur de inte gör. Allmänt blä. Förra veckan satt jag och klottrade samt fick lust att bara springa fram och slicka på hans skor. Bara för att få tiden att gå och göra något riktigt galet.
Kommentera