Mentaldisease

Idag lyckades skolans rektorn med bedriften att få min fyllda bägare att rinna över totalt. Har spenderat den senaste halvtimmen åt att sitta och gråta uppe på en av skolanstoaletter. Hon kan konsten att göra så man känner sig värdelös, oönskad och så vidare. Den glädje över skolan som en gång fanns är som bortblåst. Skolan ska väl överlag vara en trygg plats? Det är den inte för mig, jag går ständigt runt i rädsla över att trampa på hennes tår som hon har drällandes överallt. Hon behöver strumpor för att hålla tårna i schack, bildligt talat. Och jag vill inte vara strumporna.

Hon kan inte ha mycket "tillit" (kan man skriva så?) till mig, eftersom hon tror att jag sitter och slappar jämt utan att göra ett piss någonsin. Bara för att hon alltid går förbi när jag håller på med något annat icke-skolrelaterat. Jag förstår inte hur hon kan förvänta sig att vi ska sitt och jobba nonstop med våra projekt från morgon till kväll. Ibland har man faktiskt inte kommit på ännu hur man ska komma vidare, ibland behöver man tid och möjlighet att tänka på något annat för att komma på tanken man söker.

Den här veckan har jag jobbat asmycket, verkligen asmycket. Men eftersom hon är lärare för typ 1/3 av skolans elever denna veckan har hon inte sett vad vi andra håller på med. Hela tiden. Förutom när vi tar paus. Då hon går förbi. Hade jag varit självdestruktiv nog att skära mig själv hade hon fått en egen del av min kropp tillägnad sig. Jag vet inte hur länge mer jag står ut med att få så mycket skit. Jag önskar att jag kände någon här som man kunde vandra till för att vara borta från skolan ett tag i alla fall. För att hämta andan, för att bygga upp idéer och mod igen.

Problemet är nog att hon ser mig som en av de 100%iga, de som inte är på väg att trappa ner på antidepressiva medel, de som inte är ständiga besökare på psykakuten och så vidare. Som någon av de som gott och väl vill och kan sitta och jobba flera timmar nonstop med skabbig musik i bakgrunden dagarna ut och dagarna in. En av de som är psykiskt stabila. Jag är nog bland de mest ostabila just nu på skolan. Kanske den allra mest till och med. Fast det syns inte, jag visar det inte.

Jag försår inte varför hon måste vara på mig hela tiden för? Det finns väl andra som är minst lika mycket "besvärliga" som jag är som inte får ens en utskällning då och då. Jag faller offer för alla onda tankar och idéer verkar det som. Jag är faktiskt urless på det. Hon småhotade med religering förra veckan. Och det känns faktiskt inte helt dumt egentligen för det här suger helt enkelt.

Aja jag ska hem nu, 1 timme för tidigt. Upptäcker hon att jag går blir jag utskälld igen. Men skit samma jag står inte ut alls just idag. Jag vill bara hem och sova och kolla på criminal minds och united states of tara i kväll.