23 januari 2007
0kommentarer
Fail på stavning
Det är som att prata inför döva öron. Det som går in, går lika snabbt ut igen. Någon som nickar, någon som ser ut att bry sig. Men det gör dem inte. Absolut inte. De nickar och ser ut att förstå, ser ut att bry sig - men det gör dem inte. Jag ser det varje dag, hela tiden. Men inte typ... Du? Förstår inte vart felet ligger. Jag bryr mig inte men jag gör precis som jag beskrivit. Och jag har studerat att andra gör exakt samma sak. Att du inte förstår hur det ligger till, det är för mig en gåta. Jag pratar om dig, inte om mig. Ingen särskilld egentligen. Ingen som ni känner eller någonsin kommer att träffa.
Hon sitter här bakom mig just nu. Borde jag känna mig falsk? Som en svikare utöver det vanliga? Nja, kanske. Men jag har aldrig påstått att jag är snäll och vänlig heller. Jag är mig själv och det står jag för i de flesta fallen. Jag är unik. Det är fan i mig inte många som är nu för tiden med alla jävla ideal.
Man ska vara ditten och man ska vara datten. Alla ska ha samma eller likande kläder om man tillhör en viss stil som inte är alls populär i andras ögon. Grupper som avskyr varandra för den andres existens. ORKA säger jag bara. Jag pallar inte hata emos för att de är just emos och jag pallar inte avsky alla som struttar runt i stora tröjor och byxor nere vid knäväcken alá hiphop stil. Palla samt orka. Livet är kort nog för att man ska ha tid att bry sig om vad andra sysslar med och bryr sig om. Nu låter det nog som jag har värsta dubbel moralen. Men somliga människor stör mig. Stör min stil om man kan uttrycka det så. Det är inte speciellt många, som tur är men de som finns är jobbiga. Och att jag dessutom bara umgås med dessa på ett eller annat sätt, motvilligt or not, pja det är typ tortyr. Förutom henne är det en till på samma ställe. Orka med de två? Typ inte men jag har inga andra altenativ just nu, på ett ungefär. Det är som att välja mellan pest och kolera.
Det värsta med det hela är måltider. Tre som max per dag. Oftast bara en - det tackar jag för. Man bör akta sig för att sitta mitt emot säger jag bara. För matrester flyger som jag vet inte vad, flugor kring skit ungefär. Nu börjar jag förstå varför man lär sig att inte prata med mat i munnen. Huga huga. Tänk om alla kunde få ha samma barnuppfostran som jag en gång fick. Fikarast och lunch är mina mardrömsscenarion. Något jag egentligen hellst vill slippa. Tur att jag har mp3 spelare annars hade det vart än mer outhärdligt (en sådan pryl hade jag inte innan, det var back to nicka och verka förstående som gällde då). Nu hör jag hur det är igång igen. Orka orka orka orka. Inte ens läraren bryr sig.
Aja jag är väl för gnällig av mig, gnäller på allt ungefär. Gruff. Nu ska jag göra ngt annat ett tag [lektion] så ha det alla chokladmuffins där ute *wink*
Det är som att prata inför döva öron. Det som går in, går lika snabbt ut igen. Någon som nickar, någon som ser ut att bry sig. Men det gör dem inte. Absolut inte. De nickar och ser ut att förstå, ser ut att bry sig - men det gör dem inte. Jag ser det varje dag, hela tiden. Men inte typ... Du? Förstår inte vart felet ligger. Jag bryr mig inte men jag gör precis som jag beskrivit. Och jag har studerat att andra gör exakt samma sak. Att du inte förstår hur det ligger till, det är för mig en gåta. Jag pratar om dig, inte om mig. Ingen särskilld egentligen. Ingen som ni känner eller någonsin kommer att träffa.
Hon sitter här bakom mig just nu. Borde jag känna mig falsk? Som en svikare utöver det vanliga? Nja, kanske. Men jag har aldrig påstått att jag är snäll och vänlig heller. Jag är mig själv och det står jag för i de flesta fallen. Jag är unik. Det är fan i mig inte många som är nu för tiden med alla jävla ideal.
Man ska vara ditten och man ska vara datten. Alla ska ha samma eller likande kläder om man tillhör en viss stil som inte är alls populär i andras ögon. Grupper som avskyr varandra för den andres existens. ORKA säger jag bara. Jag pallar inte hata emos för att de är just emos och jag pallar inte avsky alla som struttar runt i stora tröjor och byxor nere vid knäväcken alá hiphop stil. Palla samt orka. Livet är kort nog för att man ska ha tid att bry sig om vad andra sysslar med och bryr sig om. Nu låter det nog som jag har värsta dubbel moralen. Men somliga människor stör mig. Stör min stil om man kan uttrycka det så. Det är inte speciellt många, som tur är men de som finns är jobbiga. Och att jag dessutom bara umgås med dessa på ett eller annat sätt, motvilligt or not, pja det är typ tortyr. Förutom henne är det en till på samma ställe. Orka med de två? Typ inte men jag har inga andra altenativ just nu, på ett ungefär. Det är som att välja mellan pest och kolera.
Det värsta med det hela är måltider. Tre som max per dag. Oftast bara en - det tackar jag för. Man bör akta sig för att sitta mitt emot säger jag bara. För matrester flyger som jag vet inte vad, flugor kring skit ungefär. Nu börjar jag förstå varför man lär sig att inte prata med mat i munnen. Huga huga. Tänk om alla kunde få ha samma barnuppfostran som jag en gång fick. Fikarast och lunch är mina mardrömsscenarion. Något jag egentligen hellst vill slippa. Tur att jag har mp3 spelare annars hade det vart än mer outhärdligt (en sådan pryl hade jag inte innan, det var back to nicka och verka förstående som gällde då). Nu hör jag hur det är igång igen. Orka orka orka orka. Inte ens läraren bryr sig.
Aja jag är väl för gnällig av mig, gnäller på allt ungefär. Gruff. Nu ska jag göra ngt annat ett tag [lektion] så ha det alla chokladmuffins där ute *wink*
Kommentera