Mentaldisease

Åh åh åh... Det finns en person på min skola som jag stundtals bara känner för att kötta. Eller ja i alla fall starta en cat fight mot. En person som jag verkligen inte gillar och aldrig heller har gillat. Från första början visste jag att det skulle bli så här med denna personen. Den är självisk, tjatig, spattig, pratig, uppvisar tydliga tecken på idioti osv osv. Kan säkert komma på massa namn som beskriver den här lilla människan.

Så började jag fundera på att ... "Tänk om jag hatar den för att vi är så lika varandra?!" Men följdfrågan blir då, var sjutton ÄR vi lika varandra då? Jag är vad jag vet inte självisk, bara bortskämd kanske. Tjatar gör jag inte, pratar gör jag inte heller. Är inte spattig mer än fluggmig då och då. Uppvisar inte så stora tecken på idioti även om en viss nivå av tankspriddhet finns. Samt endel andra kanske inte allt för positiva egenskaper så som social fobi, rädslor för massa saker osv osv.

I går fick jag ett eureka moment... "Tänk om den inte vet om att den är så där störig?!". Kan det verkligen vara möjligt hur man som människa kan undgå att inse att man är överbliven som uppskattad. Jag vet iofs att jag är det, men jag är ju inte störig. Den kan bara INTE missa hur irriterande den är.

Typ försvinna mitt under en föreläsning, gå med tunga steg på våra knarrande gamla trägolv på skolan = väldigt högljutt, för att hämta något att dricka. Skolan är inget jävla bostadshus, lektionerna är inte alls speciellt frivilliga (även om jag tummar på den regeln jag också, men när jag gör det smyger jag snarare iväg obemärkt). För ingen saknar mig om jag försvinner, vilket iofs kanske inte är så kul egenskap det heller...

Denna människa förtjänar ett långt utdraget "GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH".