Mentaldisease

Varje dag processerar jag helt enorma massor av tankar och funderingar. Det är väl förmodligen därför jag inte kommer någonvart med något. Alla funderingar är inte av ondo men som sagt, de leder ju ingenvart. Senast på dagordningen, kom jag ännu en gång att börja fundera på förhållanden. Fast denna gången inte staten vs homoförhållanden. Utan mer på ett personligt plan...

Under sommaren var jag på en höns/kanin "marknad" och träffade på folk från trakten. Varav en snubbe som var typ 30-40år. Och jag fick panikkänslor av hela honom. Typ singel på vidderna för alltid. Eller para ihop sig med en annan som bara råkar finnas kvar på bygden när verkligen alla andra flyttar. För denna "håla" är ju en sådan som tonåringar lämnar så fort de bara kan och sen återvänder 10-20 år senare med sin familj med nästa generation barn som kommer fly så fort det är möjligt.

Och de som stannar kvar? Tja de slutar nog sådär. Parar ihop sig med första bästa och blir en liten del av ursprungsbefolkningen. Tänker då på mig, jag borde stuckit för åtminstone 2 år sedan som allra mest... Av de jag har knullat som det kanske inte har slutat så jätte väl med har jag typ nu tänkt de tankar man absolut inte bör tänka, typ "tänk om man skulle prova igen?". Men så passerar hela livet i revy eller vad det heter. Hookar man här är nog risken stor att man blir kvar.... Och det är iofs inte jätte dumt heller om man har jobb och gård eller något plus då karlsloken... Men liksom ändå?

Ska man nöja sig med det som finns bara för att det just finns? Känns lite olönt. Speciellt med tanke på att utbudet är så sjukt jävla fattigt här. Det är helt galet vad fattigt det är. Även i "städerna" är det dåligt. Om man inte siktar lågt och siktar på just de som blev kvar... Err... De som typ ser ut som 45-50 men som är 30-40. Som man förmodligen inte ens finner attraktiva... Err.... .... Känns lite olönt som sagt...