Mentaldisease

Forts på föregående inlägg.

Jag har gått ut med informationen på min "övervakningssida", den infon har nått runt 130pers nu tror jag. Och jag har eventuellt hittat någon som kan veta något. Kanske till och med har hunden själv. Det är sjukt ångestladdat tycker jag. Det är ju asbäst om det verkligen är hon, även om den infon jag har fått om den hunden som hon som då ev har henne är hemsk. Och samtidigt vill jag inte ta ut segern i förskott för det är en ~12 åring som har svarat på "utskicket". Det mesta verkar stämma och jag är rädd, ångestfylld rädsla, att ungen ska vända andra handen till och strunta i att kontakta Emilys ägare. Är det legitimt att själv må dåligt över ett försvinnande av en hund man aldrig träffat, förmodligen aldrig kommer träffa osv? Kanske, kanske inte. Men så är det just nu. Hade det varit någon av mina hundar hade jag begärt att få sitta inlåst på s:t Lars tills hunden blev hittad. Det är typ ett stort mörker, dis, slöja över... Själen?

Aja, hoppas det är hon och hoppas att allt går vägen om det inte är hon så hoppas jag att hon kommer hem vid liv ändå även om den möjligheten är typ microskopiskt liten, tyvärr.