Mentaldisease

Idag fick jag skjuts dit av mamma, och skjuts hem igen. Skitbra. Fick dock veta av rektorn att vi ska till Ystad på fredag, sigh. Jag som har fobi för den staden, jag kommer dö, eller något liknande. Vi ska iaf till deras konstmuséeum och träffa en av våra blivande lärare där. [Har förövrigt dragit ner ett Gigi D'Agostino album som är över min förväntan, bara lite slow]. Hur som helst idag så fortsatte vi jobba som igår fast vi skulle även lägga in en ny grej att rista in på plastblad och sen trycka på det, jag ristade av ett av mina foton och bilden blev väl hyfsad om än lite väl mörk. Gjorde en rätt snygg bild innan idag lite emo aktig dock, kanske för mycket... Nu är jag dödstörstig för jag har inte druckit något på 10 timmar och så finns det inte så mycket att skriva om dagen som gått...

Yepp, yepp, yepp. Idag var första dagen på det tre veckor långa grafik ämnet lr vad det heter. Tog bussen dit på morgonen. Höll nästan på att komma försent till bussen men det gick fint. Cykelsadeln är sänkt nu så cykeln är inte livsfarlig mer. Bussen stannade inte på sin hållplats när jag tryckte på knappen. Så jag fick åka med enda till slutstationen och försöka leta mig fram till var grafikverkstaden ligger. Jag gick förmodligen fel, en jätte omväg förmodligen. Hade fått vägbeskrivningen "följ bara järnvägen". Men yeah right. Vilken jävla järnväg?! Hade bussen bara stannat där den skullat hade jag haft max 100-150m att gå men nu var det runt i halva stan för att hitta rätt.

Aja väl framme fick vi en liten genomgång på vad vi skulle göra för något och så. Fick varsin kartongbit att sitta och rista i och klistra på saker för att sedan pensla på golvpolish låta det torka och sedan smeta på tryck färg, torka av färg och sen trycka det i en tryckpress på riktiga papper. Mina bilder blev skitfula och 100% amatörmässiga. Ser ut som barnteckningar. Fewult. Fast det var rätt kul att göra. I morgon ska vi göra något nytt samt fortsätta med det vi gjorde idag, om vi vill.

Önskar jag bara kunde ha lite mer idéer men icke. Jag suger på sådant. Oh jo, när jag kom till "min" busshållplats fanns en liten liten kattunge där. Såg ut som Toppsi gjorde när hon var liten fast med vita tassar, skitsöt. Fast jag tyckte väl inte att den skulle springa runt på eller runt vägen sådär. Funderade på att kattnappa den och avmaska den, det såg ut att behövas. Men den försvann när jag cyklat en bit. Hoppas den inte springer ut i vägen...

Euw, tror jag just fiskade upp ett pubishår ur mitt te. Ett kort lätt lockigt väldigt grovt hårstrå i en mörk färg aka svart. How nasty isnt that?

Min morgon var hetsisk... Det heter inte så va? Hetkisk? Äh vad fan ni fattar nog vad jag menar ändå. Till att börja med så sover jag för det mesta nudie och så även idag. Mamma väckte mig på morgonen och jag gick upp och var pigg men sen när hon åkt och jag tömt ut allt roliga på nätet så var det massa tid (typ 1.5 timmar) kvar tills bussen skulle gå så jag däckade i min fotölj. Vaknar helt plötsligt, springer in i köket där klockan sitter och upptäcker att klockan är sjukt mkt. Och jag står där klädlös och frukostlös. Iiiiiiii.
Jag fick hitta kläder fort, fort, fort, packa med några äpplen till "lunch" och lyckades misslycka med att bryta av en banan (vilka jag för övrigt är allergisk mot). Hann med att packa ner kameran och ett nystan med garn innan jag lämnade huset. Cyckelsadeln var våt ["men inte våtare än mig" ha ha], att cykla med banan i fickan [fittan?] var ingen god idé insåg jag snabbt. Min cykelsadel sitter tremeter för högt upp, i alla fall väldigt mycket för högt upp, jag har sjukt svårt att komma upp på den i alla fall. Så att kravla upp på en ond ond ond cykel med en banan i handen var ingen kul upplevelse. Sen fick jag vingla iväg snabbt eftersom jag hade bråttom och skala banan med tänderna och knapra på den tills den inte fanns kvar mer. Då var jag redan framme vid asfalten som är kärlek, grusvägar är onda! När jag ställt cykeln på plats och kommit till busshållplatsen kände jag på min ficka så att jag hade allt jag behövde där. Och iiiiiii. Jag kände inte mitt busskort där, panik, panik typ eller kanke mer "orka, wtf" men så var det där ändå.

Kom ironiskt nog först av alla till skolan, nya min väg till och från stationen är ofattbarsnabb, även om jag råkade gå fel i morse, hur jag nu lyckades med det. Vi hade föreläsning med någon konstnär som är guide eller något uppe på Kiviks Art. Vi slutade tidigt och jag kunde fotografera mina teckningar och gå ut och fotografera lite i hamnen och omgivningarna till dess att bussen kom till stationen.

Fittor ser ut som varmkorv med bröd. Ytterligare en anledning att inte äta korv. Jätte vackert, verkligen.
Vad har jag mer konstaterat? Jo... Att gå runt i trosor i trädgården är nog inte någon direkt bra idé eftersom någon av grannarna garanterat kommer gå förbi och hälsa på en. Sista dagen på krokin idag, wieeee. Fast jag har missat bussen och kommer typ väldigt sent till skolan. Däckade i soffan när jag vaknade och sen sov jag nästan oavbrutet till klockan kvart i nio. Det är ungefär då min buss kommer in på stationen. Tog mod till mig och ringde min rektor, bara för att jag hatar telefoner, och, skräckscenariot, hon svarade inte, iiiiii. Fast sen ringde hon upp igen en stund senare.

Min buss går först 10.41 vilket ger mig kvalitéets tid vid datorn, iiii. På fredag har jag planerat att ta med kameran och fotografera, mest vad jag har hittat på under dessa nästan två veckor. På fredagar har vi ändå bara föreläsningar liksom x)

Kroki är .... Väldigt enformigt. Kanske förbättrats lite sen igår men det är svårt att säga för min arm börjar ge upp. Och som vi alla vet, i alla fall de få som läst bloggen tidigare i sommar, vet att mina handleder/armar är så gott som döda redan sedan överdrivet stickande. Jag förstår inte hur de andra orkar stå och krokia av hela dagarna i enda. Jag dör jätte snabbt och lallar runt resten av dagen. Har planerat att ta med kameran på fredag då har vi ändå en kort dag med bara föreläsning. Kan ta bussen hem vid 12.20, (undrar om den bussen stannar vid extra stationerna?).

Killarna i min skola gillar våld och blod i filmer och sådant. Och pratar gärna om det på lunchen [vid matbordet]. Jag undrar hur de skulle reagera om man började diskutera (IRL) seriemördare med dem. Fast då får jag läsa in mig lite mer på fler seriemördare än de jag kan nu. Det är aningen roligare än påhittat stuff. (Fast skräckfilmer är läskigt som fan).

Håller så smått på att redigera bilder från i helgen. Ska lägga upp massor som stock, endel som spar men mest blir det nog mat till papperskorgen. Fast jag brukar aldrig orka sortera bilderna så de läggs på hög tills jag måste göra något som jag inte orkar göra (alltså typ skolarbete eller hemsideombygge) för då är det roligare att städa i datorn. Och på tal om hemsideombygge så ser min fotosida helt okej ut på skolans datorer som har världens längsta skärmar men OG ser helt otroligt konstig och FEL FEL FEL ut med de där jätte skärmarna. Gnurumpa. Men orka återgärda det nu (om ens någon gång).


Note to self: Införskaffa mp3 spelare med stort minne och bra batteri.

Att sitta och rita nästan nonstop i sjutimmar är ofattbart tröttsamt. Jag har inte så mycket tålamod heller. Det är kul att rita men så länge? Näe. Igår höll vi på att rita varandras ansiktsprofiler. Jag hatar offeciellt min "haka" efter den dagen den ser äcklig ut. En på min buss liknar Äpplet i gys klassen på lantan när jag gick där, inte i gysklassen men på lantan, err. Måste orka nämna det för de kvarvarande aktiva kompisarna (1) som jag har kvar därifrån. Övriga har lämnat mig åt mitt öde.

Och jag är skittrött, varje dag efter skolan och under skolan också. Som sagt är det ansträngande. I går morse lyckades jag snitta upp mitt finger på något sätt. Helt plötsligt hade jag ett blödande finger utan att jag visste hur det hade skett. Och helt ot/btw så har jag en j-pop period nu. Musiken ger absolut ingenting egentligen men antar att det är "energin" som ofta finns i den som behövs för detta eviga ritande. Även om jag inte har någon mp3 (måste skaffa) och bara kan lyssna hemma.

Går upp vid sex, äter frukost och sitter vid datorn till kanske 7.30 klär på mig och sminkar mig vid behov (det är skittråkigt att sminka sig och jag suger om möjligt även mer på det än teckning). Cycklar till bussen och intalar mig själv om att jag ska dö - flera gånger om. Ställer mig och väntar på bussen som hittills har kommit till stationen både 08:15 och 08:25 så jag vet inte riktigt när den kommer egentligen. Sen åker man runt i alla småbyar lite och åker mest förbi busshållplatser som kanske, kanske inte borde ha fått finnas - tycker jag då, eftersom att min hållplats är lika obetydlig som deras. Sen kommer bussen fram, hoppar av och försöker lokalisera vägen till skolan. Mina fötter gör förresten förfärligt ont, de är inte gjorda för sådant här. Från 9 till 12 med en kort paus i mellan är det teckning. Från 12 till 13 är det lunch och från 13 till 17 (oftast) är det teckning igen. Tror aldrig att jag gått i skola så länge någongång i mitt liv. Fast jag går en halvtimme innan vi slutar för att hinna med bussen.

Jag tänker, nog fatta mig kort idag. Eftersom jag är trött och cepe i huvudet. Idag har jag spenderat sex-sju timmar åt att rita cirklar. Ja, cirklar. Cirklar på cirklar på cirklar. Läraren blev typ aldrig nöjd. Jag gick ifrån skolan kvart över fyra fastän vi slutar fem. Ja, fem. Nästan varje dag, inte onsdag då vi slutar fyra eller fredagar då vi slutar 12. Gick iaf tidigare för att jag skulle 1: kunna hitta upp till bussen, 1.5: Hinna stöta ihop med någon jag kände för att prata 2 minuter, 2: Leta fram busshållsplatsen 3: Vänta 4: Gå på bussen för att fem minuter senare undra om det verkligen var rätt buss. Jag hatar att åka buss. Och idag åkte jag buss två gånger! Och i morgon kommer jag åka buss och gå ännu mer än vad jag gjorde idag. POOR, POOR meeee.

Fast egentligen gick det rätt bra att åka buss. Fick lite panik i morse bara när bussen kom jätte mycket enligt mig försent till själva busshållsplatsen och sen fuckade jag upp det med kortet och ja. Läskigt var det i alla fall. Virkade ett blått garnarmband under resans gång. Har kommit fram till att jag bör virka på vägen till skolan för då kan jag vara säker på att inte missa någon hållplats eller liknande. Och sticka på vägen hem då jag kan blunda och sticka samtidigt om jag skulle vilja det. I morgon ska vi rita profiler av alla i klassen (1:an). På samma papper dessutom, får se hur det går.
Och jo just det. Inte för att någon här lär förstå men ändå... En i min nya klass pratar som en från min gamla klass som för övrigt var typ "most likely to start a schoolshooting" skit läskig typ. Läskigt. Och nu ska jag försöka sova för mamma ska väcka mig innan hon åker (vid 6 tiden).

Nej men jag sov typ tre timmar i natt eller kanske det var fyra. Åkte till simrishamn och den nya skolan vid 9 kom aningen för sent men wtf. Hade dödligt ont i magen och tänkte för mig själv i flera timmar "jag kommer dö, jag kommer dö" för det var ungefär så jag kände just då. Sen blev jag helt vimmelkantig och svettig då tilltog "jag kommer dö, jag kommer dö" i styrka. Det hjälpte föga att äta något heller. Efter lunch bar det iväg till massa gallerier och sådant. Konst och design tar de verkligen fasta på där.

Mina skor var det som höll på att döda mig sen, jag är inte van att gå i skor alls men nu hade jag stövlar. Fina, visst. Men bekväma att gå runt i en hel dag? Nej, nej, nej. Mina ben är redo att amputeras nu typ. Vi var på sammanlagt tre ställen, på två av ställena träffade vi framtida lärare. Den ena ser ut som kungen fast fetare och pratar som någon av karlslokarna i antikrundan (eller om der är han som är vinprovare) ypperligt retfullt. Han hade i alla fall en springer spaniel på 15år (jag hoppas inte att min äldsta springer blir så gammal).

På det sista stället var det världens flumm all way through. Vi höll aldrig på att komma därifrån kändes det som. Konstnärer och konstintresserade kan verkligen konsten att hålla sig kvar på tråkiga ställen. Jag börjar mer och mer minnas vad jag lovade mig själv för mycket länge sedan; att aldrig själv bli konstnär. Men ja får väl se vart det hela leder någonstans. Jag har fått arbetsplats nummer 9 som har prima fönsterutsikt rätt in i en gul vägg. Bredvid mig sitter clawskopian (en långhårskarlslok, jag brukar gilla långhårskarlslokar men denna passar inte i min bild eller typ eller så...) Sen kanske ironiskt nog eller bra eller jag vet inte så är det någon tjej från Australien. Sammanträffande ftw. Vet inte om man ska hoppas på att Aust. blir som talet 27?

Har jag tagit idag. Spenderade väldigt många timmar extra på skolan men den tiden gick snabbt. Känns lite vemodigt nu. Jag kan inte glädjas så som andra gymnasie-studenter. Sådana som tjoar omkring och halvt riskerar livet med stora lastbilsflak klädda med skog. Inte heller springa runt, sjunga osv. Mest troligen kommer jag inte vara full varesig nu eller senare. Jag har ingen studentmössa och faktiskt inget betyg ännu.

Var inte överdrivet mycket i skolan om jag får lov att säga det själv. Första månaden av det här läsåret klarade jag mig helt från någon frånvaro men sen, sen var det var och varannan vecka. Men det fanns i alla fall där. Nu är ju framtiden så oviss som den bara går att få. Eller kanske inte förresten men ja. I och med att jag är en sådan som oroar mig för allt, konstant så tänker jag oroa mig tills allting löser sig.

Klassen har splittrats, man kommer mest troligen inte att träffa dem igen. I alla fall stora delar av den. Mer än halva klassen har slutat nu. Vissa av folket kommer man ju inte direkt att sakna om jag ska vara ärlig. Medan andra man saknar nästan redan nu. Och då kan jag inte påstå att klassen var såvidare tight ändå. De flesta har åkt hem till sig. Alltifrån skånebor till göteborgare, stockholmare och folk från än mer norrut. Kanske om 50år att vi har någon återträff, alla som har slutat nu. Men kanske mest troligen inte.

Ledsen är jag dock inte, mest fundersam och som sagt vemodig.

Idag i alla fall. Det känns mer och mer som att jag failade på nationella provet. Såg antekningarna från en av de andra i klassen som hade skrivit om samma ämne. Mycket bättre text, och det var ändå bara en skiss. Prestationsångesten har varit borta i flera månader men nu verkar den sakteligen komma krypande igen. Och idag är jag misslyckad.

Kan ha att göra med att jag inte har sovit sen igår eftermiddag runt 16.00 (och det faktumet att jag inte kommer vara hemma förrän tidigast 16.30 och klar med allt jag måste göra innan jag kan koppla av förrän vid kanske 17.00).

Också har min stand-in mattelärare satt mig på att räkna 16 uppgifter med något räknesystem som jag aktivt undvikit att befatta mig med under flera års tid och därför inte kan. Och så ska jag göra det där idag?! Av alla två mattetillfällen i veckan. För som sagt jag är misslyckad, och kanske inte bara idag utan jämt - alltid.

Hormonerna börjar väl svämma över i kroppen nu också, som i pms, varpå jag förmodligen snart kommer börja gråta av oidentifierbar anledning. Det här är jobbigt. På sätt och vis vill jag att det ska ta slut nu - så fort som möjligt, läsåret alltså. Men på samma gång vet jag inte om jag är klar med allting som bör vara klart. Och desto större anledning att börja gråta, eller något. Jag vet inte, jag är bara misslyckad.

I och med att jag just har skrivit om gårdagen får det här inlägget handla om idag, dvs dagens dag. Den verklige dagen idag, err. Väcktes första gången vid 8 på morgonen en timme senare än vanligt. Somnade om och väcktes igen 20 minuter senare. Åt frukost och åkte till skolan, kom förstås försent men the tentwoman såg inte ut att bry sig så mycket om det. Jag gick och satte mig vid en dator och ritade om en karta över Sápmi tog bort länder som inte är involverade i det här ämnet osv.

Sen blev det förmiddagsfika, vi tillbringade den tiden ute på uteplatsen i skolan. Jag lyckades bränna mig sjukligt mycket på fingrarna när mitt tevatten skvalpade över kanterna. Det ömmade länge. Sen gick vi tillbaka in och fortsatte med det vi höll på med. Jag renskrev (hahaha!) nästan hela mitt arbete samearbete. Sen slutade givetvis skrivaren att fungera, det är typiskt. Men sen kunde jag skriva ut mitt arbete i sista minuten. Sen var det lunch och ingen godmat. Åt kycklingsallad istället.

På textilen satt jag också och skrev på mitt samearbete. Blev helt klar och har allting utskrivet. Nu ska jag bara arbeta hemma med affishen där alla lappar (hahaha!) ska sitta. Fan vad dålig humor jag har idag.
Jag har lyckats bränna mig i solen. Det är typ första gången på flera år som det har skett. I och för sig kan det nog bero på att jag har suttit inomhus de senaste 2-3 somrarna. Och har vart vitare när skolan börjat än när jag gått på sommarlov.

Har även tagit tillfället i akt och skissat på brev till min morfar som jag inte har träffat på typ 14år. Känner jag min vanliga otur rätt så kommer jag skicka brevet och innan brevet har kommit fram får jag inbjudan till hans begravning eller något med posten. Jag har noll tur någonstans.

Var det tisdag och våran längsta dag i skolan. Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde på engelska lektionen men något utöver det vanliga var det nog... På svenskan tittade vi på någon urtrist film/program på storbildskärmen i matsalen. Sen hade vi tema på eftermiddagen och vi satt mest bara ute i gräset och gjorde ingenting (jag hade ju redan gjort större delen av mitt arbete). Det bestämdes i alla fall att en grupp med mig inräknat (frivilligt) skulle åka till Kritianstads högskola för att höra på en föreläsning typ. En av överlevarna från koncentrationslägren under andra världskriget. Fick en timmas ledighet mellan skolans slut tills vi åkte till Kritianstad. Under den tiden skjutsade mamma (och jag) Fimpen till hennes lägenhet. Sen åkte jag och mamma och köpte årets första glass. Fick mat att äta av mamma också eftersom att föredraget skulle ta lång tid, och resvägen mellan orterna är typ sammanlagt tre timmar. Sen åkte vi tillbaka till skolan packade om i andra bilar och åkte iväg till K-stad.

Föreläsaren hette Stefan någonting och var född i Polen. Och hade nu en ålder av 77 tror jag. Legitimerad Latmask som han kallade sig. Han var 9år är kriget startades, de flydde från sin by med familj till Warszawa allt eftersom stridslinjen eller vad det heter flyttades. Sen belägrades Warszawa under några veckor men blev occuperat sen när staden var helt sönderbombad. De flydde till vidare till släktingar och sen tvångsförflyttades de till ett getto. Ett år senare tömdes gettot succesivt under tre dagars tid, judarna transporterades iväg i boskapsvagnar till andra läger. Han och hans mamma och pappa blev benådade för pappan var en skicklig trädgårdsmästare.

Det blev 2000 judar kvar i det gettot och typ 60-70000 skickades bort mot döden. Under vintern blev det flera hundra färre judar kvar i lägret och en dag föste vakterna in alla barn i ett hus och samlade ihop alla vuxna och satte dem på lastbilar till ett annat läger. Han och två andra barn klättrade upp i husets vind och låg där uppe knäpptysta utan att se någonting. Barnen i huset (förutom de tre) samlades ihop och sattes på en lastbil och blev ivägskjutsade för att sedan bli skjutna direkt i en nygrävd grav.

De låg där uppe i några dagar och sen klättrade de ner och planerade att rymma ut ur gettot. Men de glömde bort att lägret vaktades och de var nära att bli upptäckta. Men de smög tillbaka till sitt hus. Någon dag senare kom det dit en grupp judar som skulle städa i det lägret, de hade bott där innan och kände till att barnen hade blivit avrättade. Så de blev nog rättså rädda när Stefan och hans två kompisar kikade fram från vinden. Men de vuxna lurade iväg vakterna och smugglade med sig de tre in i vagnarna och la över filtar och annat som de ändå skulle ta med till det nya lägret.

De klarade sig in i det nya lägret och fick arbeta där i 1år till. Sedan deporterades dem iväg till Auschwiz, men de var redan färdigsorterade som arbetare så de slapp åka in i gaskamrarna. Men hans mamma fick gå med de andra kvinnorna och han och hans pappa fick gå med männen. De blev bara kvar där några månader. Han var väldigt kort så han ställde sig alltid mitt i leden på två tegelstenar så att han blev längre. En dag kallade vakterna till sig alla barnen (men han gömde sig i avloppet), de barn som inte nådde upp till en viss längd blev skickade till gaskamrarna, han hade inte överlevt om han inte hade gömt sig då.

Sen åkte han och hans pappa vidare till något annat läger där de fick arbeta några månader. De var mycket utslitna och hade inte många dagar kvar att leva. De fick "kaffe" och bröd till frukost, någon soppliknande substans vid lunch och "kaffe" på kvällen. Tyskarna behövde arbetskraft och hans pappa ordnade så att de skulle få bli arbetare i en lastbilsfabrik. Stefan fick ett riktigt tungt arbete som han visste att han inte skulle klara så värst länge. Så han valde mellan att arbeta sig till döds där på plats, att be om att få byta och bli avrättad på kuppen eller visa att han var dålig på det jobbet och kanske få ett annat arbete. Så han tog sönder någon del på lastbilen och fick mycket riktigt något annat jobb som fabrikssopare.

I absoluta slutet av kriget blev alla arbetare ivägskickade i öppna tågvagnar. De åkte en kort sträcka blev omlastade och åkte en kort sträcka till. Några dagar in i färden blir de beskutna från luften och pappans tumme blir ett minne blott men de överlevde i alla fall andra i vagnarna hade inte samma tur. När de var framme till vart de skulle åka fick de stå i vagnarna i flera timmar för att sen snabbt bli inpackade i baracker. Nazisterna hade tänkt att avrätta dem senare. Men senare blev aldrig av för nazisterna flydde eftersom att amerikanska trupper kom och stidslinjen flyttades allt närmre.

Stefan blev omhändertagen av någon kontaktperson eller liknande som såg till att han inte åt ihjäl sig direkt efter tiden i fångenskap. Hans pappa åkte in på ett sjukhus för sin tumme. Stefan åkte in till någon större stad för att försöka hitta sin mammas namn i listorna över överlevande där hörde han även talas om att barn med skadade föräldrar kunde få komma till länder som inte hade vart inblandade i kriget. Han valde Sverige eftersom han hade haft någon barnbok från Sverige som liten. Ordnade alla papper och till och med en ambulans till pappan. Stefan var då just fyllda 15år, var 128cm lång och vägde 25kg.

Till Sverige kom dem till Malmöhamn och de åkte till något sjukhem eller rödakorset hus eller liknande och där väntade två kvinnor på att ta emot alla flytingar. De två kände igen Stefan och berättade att hans mamma redan befann sig i Sverige, några dagar senare träffades hela familjen för första gången sedan de splittrats i Auschwiz. Det är lite som en saga, som får ett lyckligt slut.

Han tyckte inte helt oväntat att de som är nazister eller likande idag är korkade. För att man dels inte vet när man själv kommer hamna i en utsatt gruppsituation. De som ser ariska ut kanske kommer att bli förföljda och avrättade på löpandeband, det kan hända vilken folkgrupp som helst. Han tyckte speciellt att svenska skinheads var utomordentligt korkade. För ordet skinhead är ju jätte svenskt. Bombarjackor och läderstövlarna eller vad det nu var han sa är ju inte svenska någonstans heller. Hitlerhälsningen är inte heller svensk och inte heller är den tysk. Hakkorset är varken tyskt eller svenskt. Vi som idag är så kallade ursprungssvenskar var ju egentligen inte alls här först. Och Bevara Sverige Svenskt eller vad de nu klottrade ner överallt fungerar ju inte heller då. Eftersom att samerna var här före oss, så typ Bevara Sverige Samiskt. Han tyckte att dessa svenska nazister borde gå klädda i svensk folkdräkt istället, för svenskare än så kan det väl knappast bli? Seriöst?!

Han såg inget fel alls i att sjunga nationalsången, hissa den svenska flaggan. Man kan älska ett land även utan att vara främlingsförjäntlig. Så länge man tycker om sitt land och inte dumförklarar (helt fel ord) eller så andra länder så är det helt okej. Men när man bara tycker att sitt eget land är bäst och alla övriga länder inte har något värde alls det är då det blir problem eller det är då som de där idéerna gror.

Idag har jag vart såå duktig. Kom hem kanske 15.20 satte mig direkt på brunnslocket och senare på gräsmattan och läste och skrev nästan hela mitt samearbete. I alla fall sociala frågor, lite om samer i media och lite om rennäringen. Nu saknas bara de två sakerna fast mer material. Dock ska det förmodligen samlas ihop till ett enda ... ehm... någonting och sättas ihop till en planch eller något. Men det får bli senare!

Efter skolan idag åkte jag och mamma först till en plantskola för att kolla på en gris, som inte fanns kvar. Jag förälskade mig lite i några växter där, deras damm med sköldpaddor samt några lusthus i metal som var skit koola (och dyra)! Sen åkte vi vidare till stället vi var på väg till först. En gårdsbutik som säljer världens underbaraste schampoo, mamma köpte balsam och någon hudkräm där också. Det schampoot är värt sin vikt i guld, det doftar ljuvligare än någonting annat på denna runda jord. Kom på försent att de hade tvål men det får vi ta någon annan gång. Fasttvål är det underbaraste som finns i tvålväg. Gillar inte alls flytande, det känns som om det sitter kvar på huden och går knappt och få bort det. Man upplever inte alls samma renhetskänsla med flytande som med fast i alla fall. Sen får andra säga vad de vill (zebran exempel).

Aja får skriva mer senare det är food tajm här nu...

Även om det fläckar ner en skolas rykte. Eller kanske inte. Men hur som helst så är det en fd (utslängd) elev från skolan som våldgästar den igen. Kampar utanför skolområdet eller i närheten. Tar eller i alla fall försöker ta sig in på skolan. Han har tydligen sagt något i stil med "jag ska se till att skolan hamnar på första sidan i alla tidningar innan jag är klar med det här". Mysigt. Då tänker man snabbt på alla skolmassakrer. På sätt och vis hade det vart "kul" att kunna säga att man gått på en sådan skola när det (förmodligen) inträffade. Och andra sidan skulle man kanske inte överleva... En i min klass hade tydligen stött ihop med honom i internatets tvättstuga (kvällstid) för något tag sedan. Märkligt. Något ordentligt signaliment har de inte satt på honom heller bara att vi ska säga till om vi ser honom. Jag kanske ser honom men jag kan ju knappast känna igen någon som jag inte vet hur ser ut.
Fast det lilla jag vet om honom är kanske räckande.. Snaggad, lång, gulryggsäck (och långa naglar.) Det sista som Adel nämne är nog det enda jag kommer upptäcka om jag ser honom.

Aja nästa stora / lilla skolhändelse är att halva klassen åker till Polen i dag. Var bara halva klassen i skolan - den halvan som blir kvar här. Vi har börjat med temat om förintelsen igen. Jag är typ klar med mitt arbete redan så jag kan typ nöjessurfa på lektionerna. Men det gör jag typ inte eftersom jag finner sidorna på nätet som handlar om Sobibor "underhållande".

På mattelektionen var min mattelärare borta, då fick vi ha Helen istället. En lektion med henne går att liknas vid tortyr. Fast jag är kanske bara bortskämd. Hon har något djävulskt emot stickande. Reine låter oss alltid göra lite vad vi vill på lektionerna. Dessutom går han själv iväg i flera minuter åt gången från lektionen. Helen sitter i sin rödastol vid datorn och knappar på den och väntar ut tiden. Hon går att liknas vid en häxa. Och då den sortens häxa som inte är ur positiv synvinkel. Ungefär den synvinkeln som mina förfäder under häxprocessen lär ha haft. I och med att det var präster i typ Hälsingland eller ja. De länen där flest häxavrättningar inträffade i alla fall. Och det var ju (förmodligen) prästerna som såg till att få dem avrättade.

Idag i skolan var det en specialdag utöver det vanliga. Vi har en hord av ryska universitet(?)'s studenter på skolan just nu. [De är verkligen stereotypryssar]. Hela idag handlade om Ryssland typ. Först var det föreläsning om vad Eurasia linjen gjort när de var i S:t Petersburg under några val (politik). Och deras slutliga åsikt om det hela. Det gick väl bra att lyssna på. Lite tradigt bara men helt okej.

Sen var det förmiddagsfika. Vi fick ryska plättar med tillbehör så som; rå lök, yogurt/creme fresh, ost och sylt. Sylten kändes lite malplacerad med allt det andra men det var väl för oss ickeryssar/übersvenska. Provade faktiskt en sådan där plätt med yogurt, ost och lök på. Även om jag inte gillar varken rålök eller ost.

Sen började det igen, denna gången var det en man som var fd. politiker och fd. militär i Tjetjenien. Vi hamnade i världens inferno av åsikter. Ryssland och Tjetjenien verkar hata varandra mer än nödvändigt. Han vs. 40 ryska studenter + övriga åhörare. Lyssnade knappt på debatten men det blev oerhört utdraget i slutet. Med alla som ville säga sin åsikt. Det "roligaste" var en person som vi inte har någon aning om vem han var, gissningsvis någon svensk komunalpolitiker med för mycket åsikter. Han harklade sig att svaret som föreläsaren gav på en fråga var för långt, när han själv skulle fråga en sak frågade han ingenting utan drog sin åsikt på 2000 sidor typ. När en i min klass försökte fotografera honom blev han skit sur. De ryska studenterna såg ut att antingen gråta eller darra av agression mot slutet av det hela när de frågade sina frågor/gjorde sina påhopp/drog sina egna kommentarer.

Tycker lite synd om föreläsaren som blev så sjukt påhoppad av massa folk som sket i vad han sa och bara körde sitt egna race mot honom. Han sa typ att han hade vart ex. officer men aldrig under sin tid dödat ett barn, en kvinna eller en gammal människa. Då ställde någon av ryssarna sig upp och typ gnällde att det han sagt fick ryssarna att framstå som tyranner och att tjetjenerna hade mördat en massa folk. (Han sa ju bara vad HAN inte hade gjort, de sa vad ANDRA tjetjenier gjort). Liksom de är personer, inte kloner...

Efter det var det i alla fall lunch och jag fixade så vi hade teckning sista lekionen. Det var ett 2-3 timmar långt föredrag om kommunismen också men pallade inte medverka bytte skiten mot teckning istället.

Har skrivit om detta innan men HUR? Hur varierar man skrift språket i vardags "talet"? Som ex.
Vad gör du?
- stickar, du då?
- tar livet av mig, själv då?
och så vidare. Finns inte så jätte många andra varianter på det. Man frågar något, oftast svarar den andra med "ingenting" för folk gör verkligen ingenting, i alla fall inget som är värt att nämna. Tråkigt, är vad det är.

Vi såg en film på svenskan idag, en av skådespelarna i filmen är samma lilla människa som han som spelar Willson i House. Så det var det enda jag kunde tänka på. Så undertiden filmen pågick satt jag och spelade spel på mobilen och ritade små söta fantasidjur. De blev faktiskt jävligt bra, dock helt utan framben för jag suger på att rita ben över hela taget. Ska photoshoppa dem senare när jag inte har lika mkt att göra i ps som jag har nu (lägger det på hög och låtsas att högen inte finns).

Jag är nog dömd att misslyckas förresten. Hittade mammas CV idag, eller ja det ligger här vid datorn/i skrivaren. Svårt att missa. Funderade på hur mitt egna CV skulle se ut. Det skulle täcka ett helt jävla papper typ, och jag har inte jobbat en dag i mitt liv ännu. Höm höm. Eller alltså olika antal grundskolor som jag gått i skulle täcka pappret så ja. Men det, att jag varit dömd att misslyckas har jag vetat länge. (Egentligen borde jag ta livet av mig).

En historia jag skrivit på engelskan... Rättade den idag. Vill gärna ha den till senare tillfälle så jag sparar den här. Dessutom är den helt okey. Har lyssnat på Epica - Chasing The Dragon när jag skrev den så ja...

Chasing the Dragon

The village was on fire, every single house was on fire. People were running around screaming, many had died, many were walking on the road of death. Crushed by this monster only a few could survive attacks like those. My family was gone to the valley of death already and leaving me behind. I ran to the forest and was staying there till nightfall when all houses were just piles of ashes. The other survivors buried the dead and had already started to rebuild the village. "There is nothing we can do about it, let nature do what it want to do, just try to accept the consequences" Said the oldest man who was supposed to be the wisest of the survivors. But I couldn't accept the loss of my family because of those monsters. Especially not accept the loss of my sister who probably had been eaten by the dragon. I was crying for weeks before I got the idea that would change my whole life forever. I was going to chase the dragon. And when I found it, he would be just a memory.

I didn't tell my plan to anyone but I started immediately to prepare myself for the mission. I started to work for the smith and learned a lot about metal. When my duty was over I hammerd myself a sword and armour. I bought strong and thick skin and sewed clothes of it to wear under the armour. With the money that I had earned when I was working I bought a horse the fastest and strongest horse in the country! One early morning we started our journey, my horse and I. Almost a year had passed since the attack. I didn't know which direction I should ride in, but I followed my feelings. When I was riding I always talked with my horse, we became good friends even if he couldn't speak my language. The surroundings were changing from meadows to deciduous forest to coniferous forest and from coniferous forest to a barren stone landscape. We were riding upwards, up, up, up on a mountain. It was getting colder and colder.

It was late in the afternoon; I was looking for a place to rest for the night. It seemed to be impossible to find a safe place for the night in this area. I sat down from my horse and led it through a narrow passage, on the right side of us there was a hole or maybe a cave. I walked into it and yes, it was a cave. Exactly what I was looking for! The entrance was even narrower than the passage but when we both were inside the cave it was big enough for us both. I fell asleep, my horse stood next to me, I could hear his breath and it made me calmer. When I woke up in the morning he was gone. And there was no sign of him anywhere. When I realized that he was gone I became very afraid and started to cry. He was the only chance for me to get revenge for my killed family; he was my only friend in this part of the world, the only one I really could trust.

A weak neigh reached my ears from the inside of the cave. I guessed that this cave was bigger than I first thought it was. I followed the neigh and after a while I found my horse. To my big relief he was completely okay. He had found water and stood drinking. I was just happy to see him alive. After a while even I was drinking the water, I could just never know when I could find water again. A nasty smell of rotten flesh reached my nose and when I listened for noises I heard something that I had never heard before. It sounded like it came from far away... I bound my horse next to the water and climbed up through the walls of the cave. I found just what I was looking for. Our cave had just been a slot in a cave that was bigger than any cave that I had seen in my entire life before this. The smell was stronger here and I almost felt that I wasn't alone. A few meters away I saw some silhouettes; I walked closer and found a nest of enormous eggs. They were bigger than me!

I climbed back to my own cave so that I could think about what I should do next in a space where I didn't have to be afraid all the time. There I also had my one and only friend. I sat on a stone thinking for hours. The dragon came home to its cave. I was still just sitting there thinking. Then I got an idea how I would get rid of the dragon. It was night and dark, I liked it and it was a part of the plan. I led my horse out at the same way we came in a day before. Tried to be as quiet as possible. We rode up to the top of the mountain there I ran around lifting stones. It was dawn when I was ready to start. I walked into the cage from the main entrance, my horse stood in the "door". I walked up to the dragon and cut it with my sword in the head right in the middle of its eyes. It screamed, I ran out of the cave. The dragon was a few meters away, it was just where I wanted it to be. I jumped up on the back of my horse and pulled in a rope which made all stone from the top of the mountain fall down on the dragon. It was chanceless! It died directly and the victory was mine, only mine.

Before I left the mountain I cut a hole in every egg in the nest and was making sure that a new generation of dragons was impossible. When I was satisfied with my piece of work I rode home again and lived happily ever after.

I höstas beslutade mina lärare för att vi skulle åka på skolresa till Polen. Det är väl egentligen något som hela klassen ska komma fram till själva. Men denna gången bestämde lärarna detta (vilket stör mig något oerhört). Anledningen till att vi ska till Polen över hela taget beror på att en av lärarna (tack gode gud!) ska gå i pension efter denna terminen. Och denne lärare har alltid velat åka med en klass till Polen. Och just i det ögonblicket önskade jag att hon hade gjort det med någon klass långt innan... Vi andra föddes? Känns helt fucked up att åka någonstans bara för att en endaste person som ska sluta vill det.

Resan kostar ca 3000kr men sen ska man ha fickpengar också = dyrt för oss fattiga studenter. Dessutom ska vi vara borta ungefär 6 dagar. Väldigt motigt detta. Hade jag velat åka till Polen hade jag gjort det för länge sedan, får jag ett ryck att åka till Polen gör jag det med men detta känns allt för ... Påtvingat. Jag gillar inte när saker känns påtvingade då blir jag motvilligare än någonsin och gör raka motsatsen från vad som försöker tvingas på en. Så jag har bestämt mig för att skippa klassresan helt.

En liten hake har de tydligen satt på oss också som "hot", de som inte följer med får lägre omdöme dvs betyg. Sinnessjukt faktiskt. Jag har redan lågt omdöme så what difference does it make? Vi ska tydligen betala senast idag också även om det är typ 1.5 månader kvar innan själva resan är. (Och ringa skolverket fungerar inte eftersom denna skolform står utanför deras makt).

Hemma blire iaf och jag tror inte att jag kommer att ändra mig, har bättre saker för mig än att springa runt där ffs.

Måste spara det så att jag kan komma åt det hemma också. Kommentera om det ser ut att saknas något eller bara vara helt fel för jag har inte sett över texten ännu och så..


Generna bestämmer hur avkomman hos människor, djur och växter ska se ut. Generna sitter i långa pärlband inne i kromosomerna som i sin tur finns i cellkärnan hos alla celler förutom i de röda blodkropparna. Generna sitter i par vilket gör det som jag ska prata om nu ganska mycket enklare att förstå och ta till sig.

För att enkelt hålla koll på vilka gener som är vilka har man gett alla namn. Generna är uppdelade i dominanta och recessiva anlag. De dominanta har namngivits med storbokstav och de recessiva med liten bokstav. Dominanta anlag kan bära med sig recessiva anlag. Med det menas att exempelvis två brunögda människor (bruna ögon är dominant) kan få ett blåögt barn om de båda bär med sig genen för blåögt. Men två blåögda (som är en recessiv gen) kan aldrig få något annat än blåögda barn ihop. (Gröna ögon är en nyans av blått, genetiskt sett är de också blåa).  Man kan göra förenklade scheman över detta.

BB = brunögd utan att bära vidare genen för blåögt

Bb = brunögd men bär med sig genen för blåögt

bb = blåögt

(Om det är dock slumpmässigt vilket resultat man får på avkomman.)

Det finns något som inte är så känt inom genetiken som kallas Lethal Death. Det är gener som i dubbel uppsättning dödar avkomman. Jag kunde inte hitta någon information om detta "fenomen" på människor. Men på husdjur är det lättare att hitta information om. Lethal death ungar utvecklas ofta fullt ut men dör i och med födseln eller några timmar efter den. Det yttrar sig på olika sätt men på smådjur som marsvin och hamstrar, blir ungarna mycket mindre än eventuella syskon och saknar tänder och ögon eller har ögon som inte passar ögonhålorna. Föl med dubbeluppsättning av lethal death gener drabbas av kolik då deras matspjälkningssystem är missbildat. På marsvin är dessa gener sammankopplade med teckningarna dalmatiner och roan och generna heter Whwh (i dödlig uppsättning WhWh).

Innan har jag typ haft noll saker som jag egentligen borde göra. Skolsaker alltså. Men nu har jag massor. Räkna/lära in Matte A är väl det tråkigaste som jag verkligen kommer att skjuta upp in i det sista. Sen läsa en bok som ska vara skriven senast 1900 men helst tidigare. Och göra en recenssion på den boken och en 1900++ tals bok. Men den har jag redan läst. Har dock inte kvar mina recenssionskills som jag fick när vi hade Svenska A. Och egentligen ska jag nog leta lite mer fakta om Hades men orka? Sen måste jag göra en massa prov till Engelska A och lämna in till läraren. Dvs måste jag plugga in kapitel efter kapitel och göra prov efter vardera samt göra minst en translation från boken. Fuck vad jobbigt. Eller att översätta är inte så jobbigt men de kräver att man översätter det mer eller mindre direkt och jag vill använda massor av synonymer för deras ord. Och sen det här biologiarbetet. Men det är i alla fall frivilligt sen borde jag få behörighet i biologi eller vad det där går under.

Funderar på att göra mig av med mina molluskdjur... Om någon vill ha dem men jag vill nog inte ge iväg dem som mat igen. Fast det kan ju inte jag avgöra vad framtida ägare vill ha dem till. Stört. Det är inte heller så lockande om ****** ska ha dem vilket hon vill men jag tycker ungen verkar vara en riktig besserwisser/fjortis/utvecklingsstörd. Orka sådana stackars mina djur om de skulle komma till henne...

Err har inte mycket mer att skriva tror jag... Eller jo en "kool" sak som hände i morse. Jag låg och halvsov och det var gryning typ alltså inte kolmörkt utan såg mer ut som skenet från månen men månen var inte där typ så.. I alla fall vaknade jag om vart annat men tyckte att jag var för trött för att gå upp så jag slummrade och sov max 10 min och det tar minst 20 min sömn innan man börjar drömma har jag för mig. I alla fall kom en dröm upp. Jag frågade i drömmen hur mycket klockan var och så svarar Jan, min ena lärare att klockan var 6. Vaknade och gick upp och då var klockan 05.55 eller något sådant. Så det var lite koolt.